Archive for July, 2011

Alaska Highway och ännu längre…

I går fattade vi beslutet att vila ett dygn här i Whitehorse. Vi behövde hitta mera olja till min “Pålle” eftersom hon blivit lite törstig på sista tiden, något jag ogärna talar om. Dessutom hade jag lyckats ta med fel vinterhandskar så jag måste hitta nya. Regnet är kallt och vi kommer att behöva hålla oss varma. Det är långt mellan samhällen, möjlighet till mat och bränsle så vi måste skaffa en extradunk för bensin. Vi är definitivt i vildmark och här har man inte telefonuppkoppling så nu känns det tryggt att ha satellittelefonen i väskan om något skulle hända. Vi pratar mycket om faran med att göra ett försök att nå Prudhoe Bay. Harry är så klart orolig för att Herman skall göra illa sig om de vurpar. Han har stigit snett igen och foten kan ställa till problem. För mig som definitivt inte är någon "grusbuse” är mer än 1000 km grusväg (eller lera vid regn) årtiondets utmaning. Jag vet att jag kommer att behöva mycket uppmuntran och “jävlaranamma” för att fixa det. Vi måste ta raka vägen norrut för att spara motorcyklarna så mycket som möjligt inför det som blir deras största prövning också. Vi är överens om att om det är ett storartat lågtryck på gång tar vi in på ett ställe med heta källor i stället och tröstar oss. Om vi lyckas, firar vi med att ta in på ett ställe med heta källor. Helgarderat :-) När vi åt kinamat idag och fick våra “fortune cookies” blev vi uppmuntrade. På Harrys stod det: “Your courage will help others and soon will make you a leader”. Självklart är han den som skall leda oss norrut och peppa mig :-) På min stod det: “You will win success in whatever you attempt”. Kanske klarar jag utmaningen :-) På Hermans stod det: “A simple kindness today will soon bring you unexpected rewards”. När vi passerade centrum och statyn av en guldgrävare och hans hund säger Herman: “Här är er staty”. När vi tittar på inskriptionen under står det: “ This statue is dedicated to all those who follow their dreams”. Det känns som att vi lyckats lära vår son något mycket viktigt <3

Skrivet av en nyklippt Carola som har köpt boken med Jack Londons “Skriet från vildmarken” och nyss fått se densamma på tv :-) Gripande att se den när vi befinner oss i närheten av Klondike där handlingen utspelade sig.

Ps! Jag önskar att ni kunde vara här och se alla “trappers” som äter på haket här bredvid. Det är som på tv! Ds

North or South?

…är frågan som alla ställer när man möts i knutpunkten Watson Lake och norrut. Alaska Highway byggdes i och med andra världskriget. Den sträcker sig från Dawson Creek i Canada/ British Columbia till Delta Junction Alaska och är 2288km lång. Den sträcker sig över oerhörda vidder som mil efter mil ser ut som mellan Kiruna och Narvik. Nu är Harley Davidsson helt ute och BMW GS 1200 Adventure helt inne. Motorcyklar som är täckta med lera och har extra däck fastspända här och där kommer from “north”. Andra är antingen på väg till Delta Junktion för att nöja sig med att “ha gjort” Alaska Highway eller ända till Prudhoe Bay för att kämpa sig fram i lera och grus och komma så långt norrut som möjligt. De som siktar mot Prudhoe Bay har sannolikt varit i Ushuaia längst ner i söder i Argentina. De som är leriga är på väg söderut till Eldslandet eftersom man måste tillbaka samma väg 600km. Vi hör till dom som redan varit i Ushuaia/Eldslandet längst ner och är på väg att fullfölja resan så långt norrut som möjligt. Alla som färdas på motorcykel här förenas av ett stort äventyrsintresse. Kyla, snö, regn, dåliga vägar och väldigt långt mellan tankställen inspirerar snarare än avskräcker. Alla är väl förberedda och har bra utrustning. Alla är “Du” med varandra och man utbyter erfarenheter och sådant som är nyttigt att veta angående vägförhållanden, längd mellan tankställen och ställen att övernatta säkert på. Här handlar “säkert” om att inte bli utsatt för väder och vind och björnar. Vi har träffat många väldigt trevliga människor de senaste två dagarna. Många långväga resenärer, både på cykel och motorcykel, är från tyskland. Ett gäng vi träffade är från Vancouver Island och vi har följts åt i ett par dagar. Ett par från South Carolina, där kvinnan också körde, har samma planering norrut som vi. Man blir så glad och “peppad” av dessa positiva möten! De som har mer erfarenhet delar med sig och uppmuntrar. I dag har vi anlänt till Whitehorse. Nu skall vi “bunkra upp” i två dagar eftersom vi vet att vägarna som möter oss kommer att vara resans absoluta utmaning. Vi kommer att behöva förvara en del av vår packning någonstans för att lättare kunna hantera våra cyklar på vägar som kommer att bestå i bästa fall av grus i sämsta fall av knähög lera. Mycket kan hända…

Skrivet av en Carola som är tacksam över alla möten med underbara människor som delar detta halvknasiga intresse :-)

Ps! Igår glömde jag skriva att Harry inte bara glömmer att trycka in “plupparna” i öronen innan vi far. Han glömmer att stanna för STOP 3 av 5 gånger också! Jag funderar på att skaffa ett el-halsband som är tillåtet att ha till hundarna här i Canada. Ds. 

Säkerhetsansvariga har ordet!

Jag vill börja med att klargöra att det inte är lätt att vara säkerhetsansvarig för ett gäng bestående av en man som dagligen notoriskt glömmer att lägga in öronpropparna innan vi far och en femtonåring som enligt sitt naturliga ålderstillstånd skall göra allt tvärtemot. Under ett sådant äventyr som vi gör finns det oändliga tillfällen när “a walk in the park” på en sekund kan bli en katastrof. Jag tar mitt uppdrag på största allvar och envisas med att noggrant studera evakueringsplanen varje gång vi sover inomhus. Jag försöker ständigt väga in aspekter som: Är risken större för inbrott om vi bor på bottenvåningen än risken för att inte ta oss ut vid brand om vi bor någon våning upp. I vilka rum finns riskmoment som t e x rökare? Vad tar vi med oss om vi måste fly? Kan läckande packningar i “multifuelen” orsaka explosion? Kan man få en överdos av gigantiska “Cinnamon rolls”? Vad gör man när håret blivit grönt av att bada i heta källor? Vad i hela världen betyder det där trafikmärket? Vad är det där för djur? Vilka djur finns där vi befinner oss? Blir vildmarken mera vildmark nu när vi kommit in i Yukon? Lockar vi till oss hungriga björnar när Herman petar ner nudlar mellan spjälorna i bordet vi äter på utanför tältet? På temat djur: I går stannade vi då vi såg en björnunge på höger sida i vägrenen. Ganska omgående insåg vi att mamman fanns på vänster sida om oss och att det dessutom fanns ytterligare två ungar. Mamman rester sig på bakbenen och visade tydligt vad hon tyckte om att vi stod i vägen för henne. Helt enligt säkerhetsansvarigas instruktioner hade Harry i ettans växel och hann köra iväg…med henne i hälarna. Hon stannade och vände sig om mot mig. Två stolta mödrars blickar möttes och hon insåg att vi hade samma självmordsuppdrag angående säkerhet så hon gick stilla ner i diket till sina skyddslingar och började mumsa gräs. Ungarna hade vid det laget vigt och lätt klättrat högst upp i toppen på en ca 10 meter hög tall. Vi insåg plötsligt med största tydlighet att man varken springer eller klättrar ifrån svartbjörnar! Herman såg senare en stor grizzlybjörn som ivrigt stod och rotade i en sopcontainer. Där stannade vi inte för att ta kort. Idag när vi svängde in på en parkering för att ta på oss regnkläderna började en stor bisonoxhane bredvid oss sprätta runt sand och se ilsket på oss. Vi retirerade raskt och insåg att en sådan springer man inte heller ifrån. Vad spindlar beträffar har vi passerat de ställen där några större försiktighetsåtgärder behöver vidtas. Jag rekommenderar ändå fortfarande att var och en skakar ur sina mc-stövlar före de tar på sig dem (mest för att inte ha ihjäl oskyldiga smådjur). Jag behöver inte längre påminna om faran av fallande kokosnötter, heta maneter eller hungriga hajar. Att dricka kranvattnet dör man inte heller av längre. Kraftiga väderförändringar verkar vara ett kritiskt moment hela resan. Jag försöker utläsa moln, hur fåglar flyger och hur vinden rör sig. Visserligen har vi klarat av de tropiska cyklonerna, de värsta åskstormarna och jordskalven men kraftiga regn förekommer ändå och skapar jordskred, översvämningar och hala vägar. Harry är en klok och ekonomisk man. Han kör 5 km/h saktare när han drar än om jag kör först. Det innebär mindre fara för kollisioner med djur, mindre risk att halka omkull på “durkbroar” och det spar bensin. Därför får han också i fortsättningen leda sällskapet mot målet i Anchorage. Jag skall gå ut och berätta det för honom där han står och försöker klura ut hur man öppnar de “björnsäkra” soptunnorna :-) Många av er undrar över säkerheten i tältet. Därför vill jag bara meddela att, som ni ser på fotot, så är största möjliga försiktighet är vidtagen ;-)

Skrivet av en Carola som undrar vad som händer om björnar liksom “Pavlows hundar” börjar dregla av hunger när de hör min björnbjällra.

Ps! Harry säger att jag skall dementera det jag skrev i förra inlägget om att jag sjunger Billy Joel sånger. Han säger att jag inte kan några av hans låtar. Faktum är att jag inte kan säga en enda så där på rak arm. Uppenbarligen är det sådant en man vet när man varit gifta i 20 år :-) Men vem var det då som gjorde “When I need love I hold out my arms and I touch love….”? Ds

Äntligen ensamma!

Man kan tycka att vi tog en liten omväg för att komma till mindre tätbefolkat område i världen. Nu möter vi inga blankpolerade Hummers längre. De bilar vi möter är 4×4 pick ups med flera lager lera. Vi möter heller inga motorcyklar med skinnväskor längre. Nu är det bara plåtlådor som gäller. Inga husbilar stora som lokaltrafikens bussar utan mera typ svenska husbilar. Trafiken är lätträknad liksom människorna. Fast vi lyckades träffa ett trevligt par på mc från Nya Zeeland. De hade varsin uppsättning sporthojar hemma liksom vi. De berättade att Nya Zeeland är som gjort för sporthojar och bjöd hem oss :-) Vi har sett både levande och döda älgar (Man får inte börja skjuta på djuren förrän man är minst 350m från vägen). Djur med klövar verkar det finnas mycket av och det innebär väl att björnarna har mycket att äta. Då får vi njuta av dem lite på avstånd och slipper förhoppningsvis bli middagsmat. Vägarna i dag och igår har varit sövande tråkiga. Herman har intagit en mycket avslappnad attityd till mc-åkning numera (ZZzzz). Utmaningen har varit de hårda vindbyarna som hotat kasta en av vägen och de stora längsgående potthålen vid de söndertrasade vägavsnitten där långtradare tvingas ha snökedjor. Turligt nog har vi passerat den delen av resan när det inte gick att sjunga för att man förlorade för mycket vätska när man öppnade munnen. Vi har inte hunnit in i den delen av resan när det är så kallt att det blir imma på visiret när man sjunger. Därför har jag förlustat mig med att sjunga uppmuntrande sånger av Ted Gärdestad och Billy Joel idag :-) Jag har kommit på en briljant idé och gett nya förhållningsorder till mina medresenärer. Något av de jordiska ting jag värdesätter mest är mina Touratech “plåtlådor”. Därför kan de skippa en dyr urna att begrava mig i. De skall helt enkelt gräva ner mig i den ena ”plåtlådan”. Den andra lådan kan de spara saker som de vill ha kvar efter mig, om det nu finns några sådana. Smart va! Helt enligt mina önskemål och samtidigt återvinning. Om ni tycker att det var makabert kan jag påminna om att under resan i Sydamerika planerade Herman sin 50-års fest. Han tyckte, liksom jag, att det är bäst att vara ute i god tid:-) 

Skrivet av en Carola som har Hermans knä intryckt mellan revbenen i ett trångt tält. Jag ligger här och tänker på hur härligt det var att prata med Oskar, Hanna och Cia idag :-)

Ps! Jag kan inte låta bli att fundera på en sak. HD åkare har ofta skinnbyxor som bara består av ben här. Blir inte de förskräckligt blöta i skrevet när det regnar? Eller är det något som bara vi andra drabbas av? Ds.

Med myggor på visiret.

Lavinfara, älgvarning och björnvarning signalerar vildmark. Säkraste tecknet på att vi är uppe på kallare breddgrader är myggliken på visiren. De är stora och ganska sega. Ungefär som vi numera :-/ I dag har vi kört genom “Jasper National Park” i Alberta/Canada. Vackert och många djurupplevelser. Vi fick se två vuxna hjortar och en liten kalv simma över en stor flod och lyckligt ta sig över på andra sidan. Senare fick vi smyga förbi en hel flock “bighorn får” och en hjord småhjortar. Vi stannade till som hastigast i turiststaden Jasper men skyndade oss vidare. Nu konstaterar vi att vi tydligen tagit oss över ytterligare en tidszon och att solen skiner fast klockan är över nio. Rocky Mountains siluett ståtar i bakgrunden och det är vackert och stillsamt. Nyheterna, både på tv och tidningar, visar terrordådet i Norge och även här berörs människor av detta vansinne. Det är sannerligen en sorgens dag! I går såg vi på nyheterna att ett stort klippblock ramlat ner och mosat en bil bara en stund efter att vi passerat samma plats. Det verkar som att det bara är sekunder som avgör våra öden…

Skrivet av en Carola som anser att livet är förskräckligt orättvist

Ps! På dessa breddgrader har karlarna börjat kissa vid vägkanten igen. Jag drar slutsatsen att det inte handlar om storlek på blåsa utan att det trycker på när det blir kallt :-) Ds.

Into the wild

Dagens rubrik kunde vara: “Vi hade ändå tur med vädret” för trots alla moln så har vi kört runt regnet hela dagen, “Jag har sett en svartbjörn” för det kom en stor nalle lufsandes längs järnvägsspåret bredvid vägen (därför sitter jag med björnbjällran vid fikabordet) eller “Vi drar till fjällen” för nu är vi verkligen uppe i vacker natur. Rubriken kunde dessvärre även ha varit “Terrordåd i Norge” eftersom det varit en sorgens dag i vårt grannland. Vi påmindes om att man inte är säker någonstans i världen. Det finns alltid extremister som med alla medel motverkar demokrati. Men vi är flera än dem om vi håller ihop och inte ger upp!

Skrivet av en mycket berörd Carola som tänker på de drabbades skräck och de anhörigas sorg.

Inget är så roligt som…

I morse fattade vi beslutet att inte ta färjan över till Vancouver Island. Det kändes för dyrt och för osäkert med boende för att vara någon enstaka dag på en turistö som tydligen hela USA och halva Canada vill besöka just nu. Dessutom uppmuntrade dagens väder inte till någon “öhopping”. Det som talade för var möjligheten att få ta en fika med Chris och Anna som var på väg dit. Vi styrde kosan norrut som planerat. Nu har vi passerat skyltar som säger: “ Snow zon”, “Slippery when frost” och “Chain up area”. Fiken heter sådant som “Husky”. Vi har kört i en dalgång med snötäckta toppar mest hela dagen. Vackert men kallt! För att inte tala om regnet! Iskallt! Hur kan det ändå komma sig att inget är så roligt som att vakna och veta att man skall få köra motorcykel hela dagen :-)

Skrivet av en Carola som har värmt upp sig i duschen (Det finns varmt vatten i Canada).

Ps! Idag tänkte jag på att Harry och jag faktiskt inte varit ensamma på två månader. Då kom på att Herman har tvingats vara med oss i två månader. Värre! Han har varit med oss ungefär halva sitt liv…på motorcykel utan lämlikar att umgås med! Kanske kan hans psykosociala utveckling ha tagit skada på något sätt? Ds.

Canada here we come!

Man pratar om en eländig sommar här. Mulet, regn och kallare än vanligt. I dag har vi således mest haft regn. Många av vägarna här är av cement och så har de liksom klöst i den längsmed. Antagligen är det för att göra att vatten rinner av bättre men det känns vingligt när man kör på det. Många av vägarbeten har skyltar där man speciellt varnar motorcyklister. Gränsövergången gick på “en grisblink”. Vi föreslår att man från Centralamerika gör studiebesök norröver för att se hur det kan gå till :-) Om jag inte hade frågat om “Carnegie de passagen” hade vi inte ens hunnit blinka. Nå, vi fick ingen stämpel i den för de var inte intresserade och sade att de förstår att vi tar hem cyklarna. Strax efter gränsen fanns en turistinformation. Eftersom vi hört att det nästan är omöjligt att få rum eller plats på camping i Canada denna tid på året bokade vi ett rum därifrån. (Det är mörkmörkt på himlen=mera regn)Jag passade på att köpa en “björnbjällra”. Skall de äta upp mig skall det åtminstone vara till bjällerklang! Nu har vi varit på lokala köpcentret och ätit god vietnamesisk mat, köpt jeans åt Hebbe som började bli abstinent i sina haglöfsbyxor och köpt gofika till kvällen. Viktigast av allt var att ett av Hebbes önskemål kunde tillgodoses. Han ville gå på bio i USA eller Canada. Nu gick han och jag på “Harry Potter och dödsrelikerna del 2” med megaljud och i 3D! Jättebra var det! Dessutom vet vi att Anna och Chris som skall resa Canada-Brasilien med sina motorcyklar har anlänt lyckligt till Vancouver och skall hämta ut sina cyklar i morgon. Vilken spännande resa de skall få :-)

Skrivet av en Carola som grät som en fontän på bion…

Ps! I går körde vi förbi “Karjala Road”! Jag skrev ju att vi var i Lepplax :-) Ds

Sista natten i USA

I morse var det som vanligt igen…mörka moln över oss. Det var regnbrallor på utifall att. Siktet var inställt på Olympia och Yamaha affären där för att om möjligt få nya däck på Harrys BMW. Det var en mycket stor och fin affär, så klart, men däck hade de inte. Vi fortsatte till Seattle och BMW affären där. Det var också en mycket stor och fin affär fast här hade de kaffe, mjuka soffor, spännande grejer OCH däck! På en timme hade de bytt däcken medan vi drack kaffe och lade in nya waypoints i GPS´en. Jag hann också köpa en bok om “MC-kvinnor” eftersom min packning är för lätt :-)   Seattle är en stor stad! Vi körde jättelänge för att komma genom och sen fortsätter det vara andra städer som ett pärlband. När det började regna hade vi nog och svängde av för dagen. Nu har vi ätit på “Taco Time” och är mätta och nöjda. Detta är sista natten i USA. Summan är: I Centralamerika låg soporna i drivor. Det är rent och fint efter vägarna i USA. I Centralamerika stod de undernärda, smutsiga kossorna upp om de inte var döda. Kossorna här är välskötta, välnärda och ligger mysigt och idisslar. I Centralamerika fanns sällan, eller aldrig, skyltar och när man kom in i en storstad slutade den stora vägen mitt i för att börja igen någon helt annanstans. I USA är alla skyltar övertydliga och vägar genom städer är väl utmärkta. I Centralamerika var varje dag en utmaning. I USA har vardagen varit “nästan som hemma”. Nu väntar vi med spänning på Canada och Alaska :-)

Skrivet av en Carola som är tacksam för att “Pålle” d v s XT´n tagit mig så här långt tryggt och säkert :-)

Ds! Undrar om någon har statistik på hur många mc-förare som förolyckats genom att få avslitna däck/däckytor i huvudet? Så mycket “däckslams” som ligger längs vägarna måste någon ha träffats! Ds.

Nästan som hemma…

Idag har det inte regnat alls! Vilken skillnad det är när man inte behöver vara rädd för att halka omkull och när man kan njuta av utsikten. Morgonen tillbringade vi tillsammans med ett glatt gäng på Harley Davidssons som åker från Utah till Canada. De var imponerade över våra tappra maskiner och förstod att vi “kommit över” att stå och putsa dem på morgonen innan vi far :-) Landskapet har verkligen förändrats! Vi har passerat nästan hela Österbotten och Västerbotten idag. Vi började med att passera Höga kusten och Purmo för att komma till Vindeln, Lepplax och avslutningsvis till Tärnaby/Hemavan. Inte illa va! Dessutom måste det vara en svenskbygd här kring Seattle eftersom vi passerat: Gunnar Road, “Butte Creek” och Lund Road :-) Harrys bakdäck har tagit väldigt stryk av värme, tung packning och många mil. Klackarna håller rent av på att slitas av. Vi siktar på att få däcken bytta under morgondagen i Seattle. Jag har hunnit med en löptur längs strandpromenaden här i Aberdeen/Washington och Hebbe och jag har badat bubbelpool och simmat. En riktigt bra dag…

Skrivet av en mätt och skönt trött (av löpningen) Carola

Ps! Vad i hela världen betyder “RV parking” och “Full hook up” ? Om ni bara visste hur många vägskyltar vi sett längs vägen som vi inte har en aning om vad de betyder :-/ En “Harryism” är att han trodde att “Soft shoulder” betydde att han skulle slappna av i axlarna :-) Den älskar jag verkligen :-D   Ds.

Search