Persedelvård vid slutdestinationen
…inför nästa års äventyr måste ju allt vara i gott skick 🙂 För nu är beslutet definitivt! Vi tar inte hem motorcyklarna till Sverige utan magasinerar dem, och diverse utrustning, här i Anchorage på BMW affären till nästa sommar. Då har vi hela vintern på oss att planera för en liten roadtrip till något ställe därifrån det är billigare att transportera hem dem. Herman gläder sig storeligen åt att hans uppdrag “på bönpallen” är slutfört. Nu kan han bara softa runt på sitt favorithostel, se på film och äta nudlar. Efter att Harry vilat lite var det bara att packa upp vårt dyblöta tält för torkning och rengöring. Det luktade ladugård! Sen var det köksattiraljernas tur. Titankastrullerna var kolsvarta eftersom multifuelen envisats med att “vara lite gles” sista tiden. Det blir till att ta med ett reparationsset till sommaren. Jag passar på att glädas lite åt min nyinköpta lilla reseslickepott och inser att jag kommer att sakna alla mina livsviktiga saker tills vi återses igen. “Titan” är en kvinnas bästa vän! Mc kläderna och sovsäckarna som skall lämnas kvar måste tvättas och torkas ordentligt för att inte hinna mögla. Det sista vi tar tag i är motorcyklarna. Service är definitivt ett måste i det här läget! Harrys BMW är mest nödig. Blinkers är hoptejpade med ducktape (det är hans handskar också), väskhållaren hopknuten med spännband, kedjesträckaren borttappad och kedjan i ett katastrofalt slut skick, liksom bakdäcket. Min Yamaha har ökat sin oljeförbrukning ordentligt och kedjan hade, lämpligt nog, gjort sitt när vi körde in i Anchorage. Mellan varven hinner vi ta springturer längs “ship creek” och titta på flugfiskarna som står där. I går gick det ett marathon här! Även om vi vetat om det hade vi inte kunnat springa men det kändes ändå i hjärterötterna (eller kanske var det i fötterna). Vi träffade en fantastisk man som var 71 år och hade sprungit över 200 marathon! Han bjöd hem oss till Texas 🙂 I dag har vi varit ute och inhandlat de viktigaste souvenirerna “pint jars”. Hur jag skall få hem alla 12 är ännu en gåta 🙂
Skrivet av en Carola som mentalt börjar förbereda sig för en återkomst till mera vardagliga äventyr hemma i Sverige
Ps! Gråter mig igenom Jack Londons “Skriet från vildmarken” och har köpt en “MAD” som kompensation 🙂 Ds
HEJ NI ÄR JÄTTE VÄLKOMMNA HEM TILL ETT HÖST FINT UMEÅ-ROSVIK…….KRAM
Tänk att er fantastiska resa har ett slut och “vår resa” tillsammans med er, tar slut. Visst ja – det blir en ny till nästa år, toppen! Hoppas att vi hinner träffas och få höra mer-Ni är hjärtligt välkomna hem!! Många kramar från Barbro o Nisse