Avstånd är relativt…

I morse frågade Harry oroligt: “Tänk om vi har missbedömt avståndet till New York. Tänk om det är jättelångt!” Det gjorde att jag har funderat kring det förunderliga med just “avstånd” under dagens 370 km körning mellan Prince George och Jasper. Man kan tycka att våra motorcykeläventyr, som fört oss över flera kontinenter, har sträckt sig över enorma avstånd. När jag tänker på min längsta resa är det ändå bilresan på 100 km från Vasa till Jakobstad efter att jag fått veta att min mammas leukemi övergått i ett sista stadium. Jag var 24 år. Bilresan tog ett universum och jag är ännu inte framme. Min pappa kanske jag aldrig förstod mig riktigt på så länge han levde. Nu krymper avståndet mellan oss dag för dag. Jag förstår honom allt bättre och vi har nog aldrig stått varandra så nära som nu när vi har roliga meningsutbyten mest varje dag 🙂 Tänkte så på sönerna. Äldsta pojken känns nära och självklar även när jag är långt borta i främmande land och vi pratar i telefon. “Lillgrisen” är lika långt borta och oåtkomlig i sin tonårs-tjurighet oavsett om jag sitter i köket eller är i USA. Tänk hur långt borta man känner sig när någon kär genomlider en svår period i livet och man vet att man inget kan gör bara finnas. Fast då kanske inte det fysiska avståndet spelar någon roll. Vetskapen om en vänskap som bär genom allt överbygger alla avstånd. Här i USA har man tydligen “Kingsize” sängar. Jag kan bara föreställa mig det milsvida avstånd som skulle kunna var mellan två älskande som inte vet hur de skall nå varandra. Klyftan blir lätt stor om man ser, eller anar, den andras bekymmer men inte vet hur man skall närma sig problemet. Även om stjärnor är ljusår borta får de längtande på olika platser i världen att titta upp mot himlen och känna sig nära varandra. Så älskade Harry: “Nej, jag tror inte att New York är långt borta”. 

You may also like...

Leave a Reply