Ett 42.195 meter långt äventyr i Berlin…

I helgen som var gick det 44:e BMW Berlin Marathon av stapeln. Vi var där! Inte för att delta utan för att uppleva något om möjligt bättre än att springa själva.


Sönerna Oskar och Herman är uppväxta med föräldrar som har sprungit gata upp och gata ner, i ur och skur. De har fått följa med på oändliga löprundor i barnvagn, i pulka och trampandes i sitt anletes svett på små cyklar. De har fått stå ut med bybornas skämt om “mamma som kommer springande först och sedan pappa 50m efter” och “era föräldrar nöter upp era hundar”. De har stått huttrande och hungriga längs Stockholms gator för att se oss svettiga och stönande 1 minut. Inte konstigt att de vänligt men bestämt hållit sig undan löpning under hela sin uppväxt! Ända tills i fjol när Oskar och hans Hanna överraskade oss med att springa Lidingöloppet. Oskars första kommentar efter målgång var “Mamma! Varför har du inte sagt hur jävligt det är!”. 


Vi tänkte att nu blir det nog inget mera långlopp. Men ack vad fel vi hade. Han och hans kompis Leon hade obemärkt, rent av i lönndom skulle jag vilja påstå, anmält sig till Berlin Marathon! När vi sprang vår 13:e Stockholm Marathon i somras var Oskar och mågen Björn tappra supporters längs banan. Jag vill gärna tänka att de blev peppade. Så när Oskar och Leon stod på startlinjen i Berlin var vi såklart på plats. Det var stort! Det var känslosamt! Det var långt att gå för oss tappra supporters. Men de genomförde sitt livs äventyr! Sitt första marathon! Oskars första ord efter loppet var:”Det var en lång dag!” 


Jag konstaterar med tårar i ögonen att han är tredje generationens marathonlöpare. Morfar Kalle ler i sin himmel … och ser med förväntan ner på mannen med släktens snyggaste, och ännu mest oanvända, löpsteg Herman😁

You may also like...

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*