Syndrom i stället för marathon…

Det känns lite “inne” att ha fått ett “syndrom”. Fast jäkligt “ute” att inte kunna starta i det 14:e Stockholm Marathon som vi tränat inför. Som”vanligt” när man får ett “syndrom” är känslan väldigt kluven. Jag gråter och vill inte höra ett enda ord om loppet. Inte se en endaste bild. Men min kloke fysioterapeut säger att jag:”tack vare min starka och vältränade kropp kunnat löpa mig till “Sinus Tarsi Syndrome” som är en idrottsskada som vanligen yngre personer brukar få”. Jag haltar ut och ler genom tårarna medan orden: vältränad, idrottsskada och yngre, ekar i mitt huvud. Uppenbarligen är det meningen att jag skall lära mig något av detta. Livet går vidare trots att det är första gången på 15 år som vi inte kommer till start i ett lopp.

Så vi kör mc i stället…och det är vi faktiskt bäst på. Vi siktar först på Sundsvall, sen tar vi Trondheim och så Östersund som avslutning.

Vi slutade jobbet tidigt för att komma ner till Sundsvall och “Gaffelbyns vandrarhem” i hyfsad tid. Vi äter gott….

…och somnar rätt tidigt för att kunna njuta av morgondagens körning.

You may also like...

Leave a Reply