Hur känns det att komma hem…

…frågar Harry när vi svänger ner från Riks8:an mot Lepplax där mitt barndoms sommarparadis ligger i Larsmo skärgård.

Frågan får det att knyta sig i magen. Var är hemma? Jag svarar svävande att ”det alltid känns skönt men att det känns mindre ”hemma” sen mamma och pappa gått bort”. Frågan finns kvar i mig. Vad är hem?Samma fråga som jag överväldigades av när vi körde mc genom Africa och såg människor till synes dansa medan deras hydda brann upp. Samma fråga som fick mitt hjärta att svämma över när vi besökte Elena och dottern Irina i Ryssland och såg hennes förmåga att skapa ett hem med minimala medel. Eller i Centralamerika när vi ofta körde förbi brokig tvätt som kvinnorna hängt ut på staket och buskar för att torka i den brännande solen.

Jag träffar ofta människor som av en eller annan anledning inte har förmågan att skapa ett hem. De kan hitta ett ”bo” men de förmår inte ”ladda” sitt bo med de känslor, dofter, minnen och förväntningar som gör det till ett ”hem”. Det kan för vissa vara en lättnad men för de flesta en obegriplig, onämnbar sorg.

Till all lycka är det sällan ”kört”. Tillsammans med kärleksfull partner, tålmodiga vänner eller till och med tillsammans med ett älskat djur kan ett ”bo” bli ett ”hem”. Där är svaret på varför människorna i Afrika dansade när hyddan brann medan vi sällan ser någon dansa när ett hus brinner ner i västvärlden. Vi tenderar att ”ladda” sakerna i våra hus, fast det är relationerna som är avgörande.

Komma hem, betyder att återvända. De flesta av oss i 50-årsåldern har sannolikt inget barndomshem att återvända rent fysiskt till. Ändå har vi en bas att återvända mentalt till. Vi bär hemmet i vårt inre och kan återkalla det när vi vill eller behöver. Våra minnen väcks lätt av ett ljud, en doft, en maträtt t e x gnällost med varm hjortronsylt som var det enda mamma var sugen på under de sista dagarna i sitt liv, eller en fras som kanske bara just sades i vår familj.

Visste min mormor att hon ”skapade” ett hem när hon klippte trasor av avlagda kläder och vävde mattor fyllda med minnen? Visste mamma att hon ”skapade” ett hem när hon bakade bullar så att det doftade i hela huset när jag kom hem? Visste pappa att han ”skapade” ett hem alla gånger han viskande väckte mig för att bära ut mig i pyjamas till bilen eftersom det absolut brann därborta vid Schaumans, det visade sig vara solnedgången och vi fick åka och köpa godis och grillkorv istället?

Kanske man inte ser detta förrän nästa generation tar vid? Skapade vi ett hem när vi lämnade lampan på för att tonåringen skulle se den när han kom hem, när vi tältade inomhus eller när jag hängde upp julgransljusen i motorcykeln i köket? Allt klädtvättade och torkande under handtorken världen över? Alla våra marathon och allt musicerande?

För att ”återvända” måste man ge sig av på äventyr. Stora och små. För oss har det blivit så tydligt genom våra mc-äventyr. Nyligen tillkännagav yngste sonen ”att han, då det begav sig, tyckte att det var drygt att aldrig ha sommarlov som kompisarna…men att han nu inte skulle vilja vara utan alla månader med oss på mc runt världen”. Han har nyss återvänt från ett årslångt äventyr på Irland.

Nu väntar äldste sonen och hans flickvän sitt första barn och vi gläds och förundras över deras kärleksfulla förberedelser inför sitt stora äventyr. De återvänder till sin hemstad för att ”skapa” ett hem.

Vi har läst mycket för våra barn, när de inte suttit bak på någon mc alltså😉. Tove Jansson och Astrid Lindgren kommer alltid att vara oersättliga för oss. De ger oss både hem att vara trygga i, spännande äventyr att växa av och förtröstan i att det största äventyret ”livet”

kanske följs av ett ännu större äventyr …

Svaret på frågan är: Ja, det är skönt och tryggt att ha ett inre hem som skapar tillit så att jag vågar ge mig ut i äventyret livet. Ett liv som jag ser, och upplever inte bara genom mina egna ögon, utan genom de människor jag mött, min mormors, mammas, pappas, mina barns och Harrys ögon. Ett inre hem jag återvänder till med kärlek varje dag var jag än är i världen❤️.

You may also like...

Leave a Reply