Vid köksbordet i Stöcke 2003-11-02 av Carola

Hej på er i höstrusket!
Varje höst grips jag av stor förtvivlan. Det känns som att en blöt, tung filt läggs över mig och hindrar mig från att göra det jag helst av allt vill, nämligen åka motorcykel. Jag rannsakar mina prioriteringar och undrar om jag på något sätt kunnat köra mera under den gångna sommaren. Under en lång period kommer min frihet att vara inskränkt och jag kommer att känna mig halv. Undrar om andra också lider som jag? I något skede försökte jag överleva vintern genom att skaffa vinterdäck till Suzuki DR 600´an men det kändes för osäkert att ha bilister flåsande i nacken för att jag skulle kunna njuta. Nu är den mc´n såld och Yamaha XT 600 ´an har inte fått några dubbar ännu. Harry verkar i alla fall ta hösten och vintern med lite större jämnmod och tur är väl det. Vintern kan möjligen bli lite lättare att utstå när vi ständigt umgås med planer på sol, värme och mc-åkning på andra sidan jorden. Lite underlättar det också att min älskade Yamaha YZF 1000 R står i tryggt förvar i köket sedan igårkväll.

All vår början bliver svår…
Africa planerna har helt uppenbart kommit in i en ny fas. Mycket av det vi i första skedet införskaffade visade sig inte fungera och måste därför bytas ut. Det gäller sådant som packväskor, avgassystem och diverse köksattiraljer. Originalutrustning duger inte alltid. Viss irritation såklart eftersom det kostar onödiga pengar som skulle kunna användas till annat. Packväskor måste tåla att svetsas. Det gör som bekant inte plast. Katalysator är helt ok i Sverige men i Africa känns det nog hopplöst att fråga efter blyfri bensin. Beträffande matlagningen så kommer ni att få läsa om tidernas eldsvådor i nämnda världsdel om vi inte lyckas hitta något fungerande vindskydd och något lämpligt att ha multifuelen på. Det verkar ändå svårt att förutspå allt. Jag hoppas innerligt att GPS´en som Harry fick i 50-års present skall fungera. Även om killen i butiken lovade det så är det ju inte han som kan komma att stå med familjen i väglöst land, utan vatten, till knäna i sand. Harry överraskade mig med en ny tankväska till XT´n. Första fjällturen höll på att haverera då väskan gjorde att det blev vacuum i tanken så att mc´n stannade varje kilometer. Efter att ha sovit under moskitnätet, som vi spänt upp över vår säng, sedan i våras undrar jag om impregneringen fortfarande håller i sig. Kanske hinner ungarna klösa hål i nätet. Moskiter i all ära men jag känner mig mera orolig för att lejon och elefanter inte skall låta sig hindras av nät eller stängd tältdörr. Konstaterar lättad att jag åtminstone slipper köpa hänglås till dragkedjan i tältet. Att det inte är så lätt att få information från myndigheter har vi också fått känna på. Hade vi lyssnat till tjänstemannen på tullverket så hade vår resa kunnat bli mycket kort. ”Carnegie de passage” tyckte han verkade helt onödigt. Tack vare garvade mc-rävar på nätet fick vi veta att det är ”Motormännen” som har värdefull information om detta.

Kontaktbehov
Efter att ha läst, vi läser fortfarande, all upptänklig litteratur om Africa förstår vi mer och mer hur viktigt det är att ha kontakter. (En lista på litteratur skall finnas på vår hemsida.) Ju mera vi pratar om vårt äventyr desto mera tips och adresser får vi. Många har turistat i Syd Africa. En del har missionerat där och någon har varit FN soldat där nere. Glädjande många är de kontakter som verkar pågå via universitet och studieförbund. De som en gång varit i Africa får något drömmande i blicken och vill aldrig sluta berätta om människor, djur, möten och vägar. Med vägar menar jag både mc-vägar och vägval i livet. De som aldrig satt sin fot där, och som inte har någon större längtan efter äventyr än vad en gruppresa till Kanarieöarna kan ge, ryser av motvilja och snörper ihop munnen. Deras långa utläggningar kan enklast beskrivas med: Ansvarslöst, livsfarligt och dyrt. Sanningen tänker jag att som vanligt ligger någonstans mitt emellan. Åtminstone tills motsatsen är bevisad…

Hämmad på hemsida
Ett stort, men också glatt, bekymmer är faktiskt vår hemsida. Harry har som bekant fyllt 50-år i sommar. Förutom GPS ´en och en inbjudan från Anette Bovin, ”Packat och klart” ni vet, till hennes hus i Malawi fick han också en ny hemsida av sin dotter och hennes kille. Till saken hör att det är svärsonen i Stockholm som förstår sig på datorer och hemsidor. Tanken är mycket god men varken Harry eller jag kan numera göra några som helst ändringar utan hjälp. Vår förhoppning är att kunna lära oss detta, åtminstone hjälpligt. Det känns viktigt för att kunna ge rättvisa åt kommande sponsorer och intresserade läsare.

Vardagen pågår trots allt
Harry och jag funderar och planerar hela tiden medan vi ser ut som om vi jobbar och fullgör andra plikter. Barnen har förståeligt nog mycket annat som upptar deras tankar. Än så länge känns discon, tjejer och träningar mera överskådliga än en resa till Africa 2005. Tack vare min händige man och min envishet har vi lyckats storrenovera pojkarnas rum till en minimal kostnad och till stor lycka för dem. Jag gläder, och förfasar, min omgivning genom att ha gjort en frisyr med ett namn, nämligen dread locks. Skall det vara Africa så skall det! Antingen har jag tovorna kvar när vi åker eller så får jag smeta solskyddsmedel över min rakade skalle. En sak är säker. Jag lovar att hålla er informerade…

Skrivet av en något nedstämd men dock hoppfull – Carola

.

You may also like...

Leave a Reply