Övrigt – olmhagen.se

Fint besök i carporten

Carola Ölmhagen — Tue, 24 Aug 2021 19:38:35 +0000

MC Kajen Umeå besökte Olmhagens Base Camp igår! Håkan Ahlberg, som kan betrakta sig som ”pappa” till gruppen, har under ett par års tid önskat att vi skulle berätta om våra mc-äventyr. Igår blev det äntligen av.

Lycka på rad…

Vi valde att ordna träffen hemma hos oss för att entusiasmera och inspirera till äventyr och visa att det är möjligt att upptäcka både när och fjärran.

En carport kan användas till mycket.

Drygt 30 personer, uppdelade på två tillfällen, besökte oss i carporten i Stöcke. Det var inte bara kaffet, filtarna och marschallerna som höll oss varma denna kylslagna sensommarkväll. Det var de intressanta frågorna, kamratskapet och skratten som värmde mest.

Så många mil! Så mycket vi vill dela med oss av!

Vi vill att ni skall veta att vi somnade nöjda och leende igår kväll.

Vi kommer att följa era framtida äventyr med intresse!

Hittills går allt bara bra…

Carola Ölmhagen — Sun, 05 Jul 2020 17:50:26 +0000

Vi har kryssat oss fram norrut i Sverige och följt solen. Vi har passerat Gränna, Stockholm och Falun för att landa i Östersund inatt. Vi har ätit polkagrisar i Gränna.

Träffat älskade barn och barnbarn i Stockholm och Falun.

Vi har kört ca 1300 km med Ture. Många nya erfarenheter har vi fått…och många fler lär vi få. Vi har skrattat åt att ni som har erfarenhet av att köra, och åka, sidovagn har kunnat hålla er från att beskriva utmaningarna utan låtit oss utforska detta äventyr själva. Tack för förtroendet. Vi tolkar det som att ni ändå har ett visst förtroende för vår kapacitet.

Några reflektioner:

⁃ om du köper en motorcykel med sidovagn och tror att du köper en motorcykel blir du besviken. Koppling, gas och växlar är samma….resten skiljer sig åt.

⁃ Det är mera som att köra snöskoter så erfarenhet från det underlättar.

⁃ Du behöver ha styrka, vighet och framförallt humor för att köra ….och åka!

⁃ Att läsa väg och vind är avgörande….hela tiden!

⁃ Köp INTE en sidovagn för att ”tanten skall ha något att åka i”! Det kräver stor aktivitet för den som åker! Inget sovande där inte!

⁃ Alla, exakt ALLA, vill prata, fota, filma, berätta om erfarenheter, hjälpa och erbjuda övernattningar i rum och trädgårdar. Det är roligt men tar tid.

⁃ Första gången under 25 års motorcykelkörning, med varsin mc, som vi nu behöver Intercom. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kommunicera sinsemellan utan.

⁃ Att ha en Ural är som att ha en Defender på många sätt….

⁃ Att köra Ural med sidovagn är roligt, utmanande men lättare också på flera sätt. Den har ju back och känns smidig i vissa situationer.

⁃ Att köra Ural med sidovagn är roligt för den som vill ta sig an en utmaning….och det vill vi!

Oklart vart vi fortsätter imorgon. Klart är dock att det kommer att vräka ner regn. Klart är också att vi fortsätter med glatt humör.

En ny era har tagit sin början…

Carola Ölmhagen — Sun, 03 May 2020 18:30:09 +0000

Vad har saknats i vårt mc-sortiment? En sidovagn så klart! Det har under många år varit en alldeles självklar del i en plan för att kunna köra mc tillsammans så länge som möjligt…och ha med oss en tilltänkt hund. Ett illvilligt virus har satt stopp för vår Ryssland, Mongoliet och Centralasien resa 2020. Men vi misströstar inte! De planerna finns kvar men skjuts fram ett år.

Vi tar våra ”majvippor” och kör söderut.

Vi tidigarelade i stället vår sidovagns plan. I Smedstorp på Österlen finns Norrvalla MC som säljer URAL. Vi kontaktade Kent som lovade oss provkörning och kaffe på 1 maj om vi körde ner de 1 300 kilometrarna.

Kent introducerar oss för vår ”ride of the day”

En första provkörning med URAL

Vi övernattade på Hammenhögs Gästgivaregård.

Hammenhögs Gästgivaregård

Vi noterade glatt att det stod en Landrover Defender på parkeringen. Det visade sig att värdparet hade kört genom Afrika samma år som oss. De med sina sex barn i Defendern. Vi med pojkarna på mc.

Vi hade en väldigt trevlig Valborgsmässoafton med god mat, brasa och sång. Alla på smittsäkert, behörigt avstånd.

Valborgsmässofirande i Coronatider

Eftersom vi sannolikt inte kan ta oss ur Sverige i sommar kommer vi ha gott om tid att lära oss köra och ”burka”. Nu går vi ”i väntans tider” för att få hem vår midnattsblåa Sportsman. Vi fnittrar när vi tänker på alla nya äventyr vi ska ut på.

Detta blir SÅ KUL!

Varför är det så svårt att säga ”Hej då”?

Carola Ölmhagen — Wed, 24 Jul 2019 08:58:08 +0000

Det är en fråga som jag har funderat mycket på genom åren. Extra starkt drabbas jag alltid när jag efter ljuvliga sommardagar vid sommarstället i hemtrakten skall packa ihop och återvända till vardagen.

Det är ju ofrånkomligt, och helt nödvändigt, att under en livstid behöva skiljas från platser, människor, jobb, djur, tidsepoker, rutiner och ägodelar. Varför drabbas jag då så ofta av en känsla av att vilja fly när det drar ihop sig till att ”ta avsked”? Och det gäller intressant nog även om något spännande väntar efter avskedet.

Förberedelserna inför långa resor är som en enda lång lektion i att ta avsked. Många, kanske de flesta, resor blir aldrig av då man redan på planeringsstadiet nästan inser hur mycket det kommer att kosta. Inte minst ekonomiskt utan främst känslomässigt. Att bryta invanda rutiner som t e x tandborstning/matrutiner/klädtvätt.

Att släppa trygghet som var man skall sova/få ut pengar/reparera sådant som går sönder/göra sig förstådd. Att släppa kontrollen över sitt boende om det skall husera andra där under tiden man är borta. Att inte veta vad som händer om man drabbas av olycka eller sjukdom. Att inte på lång tid få träffa de människor man älskar.

Under året som gått har vi rensat, sorterat och slängt grejer eftersom vi hoppas på att hyra ut vårt hus medan vi är borta. Det har varit som en enda lång vandring längs ” memory lane”. Så många minnen! Så många tårar! Känner jag mig lättare nu? Nja, men definitivt mera målinriktad och nära och kära har involverats eftersom de fått många frågor om vad som skall sparas.

Nu återstår att göra en mera utförlig riskanalys för att i bästa fall utesluta eller minimera risker och tydliggöra åtgärder. Återstår att hitta villigt försäkringsbolag för riskbenägna äventyrare. Kolla upp alternativ till nödsändare. Vi har sedan tidigare en satellittelefon men överväger en GPS-tracker. Vi skall gå igenom ”Vita Arkivet” för att vara klara över hur vi vill ha det om ”det värsta händer”. Där ingår även att se igenom testamentet. Även här blir anhöriga involverade och medvetandegjorda om risker.

Jag är helt övertygad om att vi behöver öva på konsten att ”säga hej då” eftersom all början har ett slut, även livet. Om man oroar sig ständigt för avskedet förmår man inte njuta av resan så att säga.

Fortfarande problem med att få ut hemsidan…

Carola Ölmhagen — Thu, 27 Jun 2019 15:26:02 +0000

Det har “gått troll” i detta! När vi försöker åtgärda problemen blir det bara värre…MEN vi är inte kända för att ge upp!

Problem med bloggen…

Carola Ölmhagen — Sun, 16 Jun 2019 17:17:45 +0000

Vi ser en ökad tillströmning av läsare av vår blogg. Dessvärre har vi problem sedan några månader och har förlorat “påminnelsen” i Facebook när vi skrivit i bloggen. Vi jobbar febrilt på att hitta felet. Tillsvidare är ni därför välkomna att titta in på www.olmhagen.se lite nu och då.

Varje årstid har sitt äventyr…

Carola Ölmhagen — Sat, 09 Feb 2019 17:26:56 +0000

När ljuset sakta men säkert börjar återvända är det dags att passera Polcirkeln för ett besök på Jokkmokks Marknad.

Utmaningen, och äventyret, är ofta ymnigt snöfall, snörök, hala vägar, renar och stark kyla.

Belöningen är trevligt sällskap, spännande hantverk och värmande dryck.

När det känns långt till mc-säsongen är det viktigt att hålla äventyrsnerven vid liv. Snart är det dags att planera snöskoteräventyr…

Jag vet varför finländarna är ett av världens lyckligaste folk…Del 2

Carola Ölmhagen — Sun, 29 Jul 2018 13:49:57 +0000

⁃ De springer i de kläder de råkar ha på sig…i alla väder.

⁃ De är inte så trendkänsliga. Att blanda röda och rosa kläder har de alltid gjort. Det är inget nytt.

⁃ Om tatueringarna blir taffliga och på oplanerat ställe så gör det inget för det är det så många andra som har.

⁃ De säljer jättestarkt öl på macken…men det är så dyrt att du bara har råd att köpa en…och då kan du lika gärna köpa Lonkero.

⁃ Alla finlandssvenskars lärare i svenska har sagt att man aldrig får skriva på dialekt. Alla gör det på Fb … och det verkar gå bara bra.

⁃ Radions sjörapport tar längre än en svensk högmässa.

⁃ Det finns en container på återvinningen som heter ”Deponi”. Den är lite som”blandgodis”…det mesta kan hamna där.

⁃ De köper portionsburkar med ”långfil” och filen har världens godaste fetthinna överst.

⁃ De har diskskåp för disk över diskbänken.

⁃ De har ett radioprogram som heter ”Efterlysningen”. Dit kan man ringa om man vill ge bort något eller letar efter något man behöver. De lämnar ut ditt telefonnummer i direktsändning…och det verkar gå bara bra.

⁃ Finnar skrattar aldrig åt någon som försöker göra sig förstådd på finska. De har till och med underlättat så att alla bestick hamnar i samma hög?.

Hur känns det att komma hem…

Carola Ölmhagen — Wed, 25 Jul 2018 16:48:11 +0000

…frågar Harry när vi svänger ner från Riks8:an mot Lepplax där mitt barndoms sommarparadis ligger i Larsmo skärgård.

Frågan får det att knyta sig i magen. Var är hemma? Jag svarar svävande att ”det alltid känns skönt men att det känns mindre ”hemma” sen mamma och pappa gått bort”. Frågan finns kvar i mig. Vad är hem?Samma fråga som jag överväldigades av när vi körde mc genom Africa och såg människor till synes dansa medan deras hydda brann upp. Samma fråga som fick mitt hjärta att svämma över när vi besökte Elena och dottern Irina i Ryssland och såg hennes förmåga att skapa ett hem med minimala medel. Eller i Centralamerika när vi ofta körde förbi brokig tvätt som kvinnorna hängt ut på staket och buskar för att torka i den brännande solen.

Jag träffar ofta människor som av en eller annan anledning inte har förmågan att skapa ett hem. De kan hitta ett ”bo” men de förmår inte ”ladda” sitt bo med de känslor, dofter, minnen och förväntningar som gör det till ett ”hem”. Det kan för vissa vara en lättnad men för de flesta en obegriplig, onämnbar sorg.

Till all lycka är det sällan ”kört”. Tillsammans med kärleksfull partner, tålmodiga vänner eller till och med tillsammans med ett älskat djur kan ett ”bo” bli ett ”hem”. Där är svaret på varför människorna i Afrika dansade när hyddan brann medan vi sällan ser någon dansa när ett hus brinner ner i västvärlden. Vi tenderar att ”ladda” sakerna i våra hus, fast det är relationerna som är avgörande.

Komma hem, betyder att återvända. De flesta av oss i 50-årsåldern har sannolikt inget barndomshem att återvända rent fysiskt till. Ändå har vi en bas att återvända mentalt till. Vi bär hemmet i vårt inre och kan återkalla det när vi vill eller behöver. Våra minnen väcks lätt av ett ljud, en doft, en maträtt t e x gnällost med varm hjortronsylt som var det enda mamma var sugen på under de sista dagarna i sitt liv, eller en fras som kanske bara just sades i vår familj.

Visste min mormor att hon ”skapade” ett hem när hon klippte trasor av avlagda kläder och vävde mattor fyllda med minnen? Visste mamma att hon ”skapade” ett hem när hon bakade bullar så att det doftade i hela huset när jag kom hem? Visste pappa att han ”skapade” ett hem alla gånger han viskande väckte mig för att bära ut mig i pyjamas till bilen eftersom det absolut brann därborta vid Schaumans, det visade sig vara solnedgången och vi fick åka och köpa godis och grillkorv istället?

Kanske man inte ser detta förrän nästa generation tar vid? Skapade vi ett hem när vi lämnade lampan på för att tonåringen skulle se den när han kom hem, när vi tältade inomhus eller när jag hängde upp julgransljusen i motorcykeln i köket? Allt klädtvättade och torkande under handtorken världen över? Alla våra marathon och allt musicerande?

För att ”återvända” måste man ge sig av på äventyr. Stora och små. För oss har det blivit så tydligt genom våra mc-äventyr. Nyligen tillkännagav yngste sonen ”att han, då det begav sig, tyckte att det var drygt att aldrig ha sommarlov som kompisarna…men att han nu inte skulle vilja vara utan alla månader med oss på mc runt världen”. Han har nyss återvänt från ett årslångt äventyr på Irland.

Nu väntar äldste sonen och hans flickvän sitt första barn och vi gläds och förundras över deras kärleksfulla förberedelser inför sitt stora äventyr. De återvänder till sin hemstad för att ”skapa” ett hem.

Vi har läst mycket för våra barn, när de inte suttit bak på någon mc alltså?. Tove Jansson och Astrid Lindgren kommer alltid att vara oersättliga för oss. De ger oss både hem att vara trygga i, spännande äventyr att växa av och förtröstan i att det största äventyret ”livet”

kanske följs av ett ännu större äventyr …

Svaret på frågan är: Ja, det är skönt och tryggt att ha ett inre hem som skapar tillit så att jag vågar ge mig ut i äventyret livet. Ett liv som jag ser, och upplever inte bara genom mina egna ögon, utan genom de människor jag mött, min mormors, mammas, pappas, mina barns och Harrys ögon. Ett inre hem jag återvänder till med kärlek varje dag var jag än är i världen.

Mål 1: 184 dagar! Mål 2: 760 dagar!

Carola Ölmhagen — Wed, 02 May 2018 08:37:36 +0000

Vi har haft familjeråd! Efter påskens ”MC-konferens” fattades viktiga beslut som nu skulle delges.

Det var: sönerna Herman, Oskar med sin Hanna, Harry och jag som samlades runt köksbordet. Flickorna med familjer räknade vi med att informera telefonledes efter mötet. Mötet blev, som så mycket annat här i världen, inte alls som vi tänkt. Det blev mycket bättre?!

Oskar och Hanna föreslog att vi skulle öppna mötet med en samarbetsövning. Vi fick varsitt pussel att lägga…

…och ungefär där kände vi att det finns större händelser i livet än vad som kan bestämmas på en MC-konferens

När vi samlat ihop oss igen efter överraskningen, som väntas efter ca 184 dagar, delgav vi gänget våra planer för närmaste framtiden. Harry är en arbetsam man och kommer att fortsätta jobba i två år till innan han går i pension. Det innebär att vi, i bästa fall, hinner genomföra de två sista Stockholm Marathonloppen i vår plan att göra 15 st.

2020 blir året då vi kommer att hyra ut huset och sommarstugan, sälja allt som genererar några pengar, packa motorcyklarna, styra österut och inte komma tillbaka på ett år.

Detta innebär att vi har två år på oss att ta emot en ny kär familjemedlem, samla ihop så mycket pengar som möjligt och förbereda motorcyklarna, och oss själva, för det största och längsta äventyret i vår mc-historia. 760 dagar till start! Förberedelserna har redan börjat…