Europa och Marocko 2017 – olmhagen.se

Post mc-adventure blues…

Carola Ölmhagen — Mon, 07 Aug 2017 21:04:14 +0000

Så var det över för denna sommar. “Europa och Marocko MC-Tour 2017”. Under vårt 6 veckor långa mc-äventyr har vi kört våra motorcyklar (Yamaha XT 600 och BMW F650GS Dakar)1150 mil, dvs 11 500km, från Umeå till Warszawa. Plus ytterligare 100 mil, dvs 1000 km, med skåpbil/bil&släp från Warszawa till Umeå.
Vi har passerat Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Frankrike, Spanien, Andorra, Portugal, Marocko Gibraltar, Italien, Österrike, Tjeckien och Polen. Alltså 14 länder. Cyklarna står i garaget för att få välbehövlig service och reparation.

När vi planerar ett mc-äventyr börjar det vanligen med att någon av oss får en ide’. Sen brukar det ta ca 15 minuter innan Harry hakar på?. Vi gör en grov ekonomisk kalkyl för att se om det ens är tänkbart och i så fall under vilket tidsperspektiv. Sen går vi igenom vad var och en vill se och uppleva under resan och hur lång tid vi har till vårt förfogande. Vi är båda överens om att vi vill ha ett mål dit vi skall, som i år Marocko.

Varje kväll under middagen går vi igenom dagens körning och planerar inför nästa dag. Vi får många tips om vackra och intressanta ställen som vi borde besöka. Vi spar tipsen men ofta skulle det ta för lång tid att utforska dem alla under en resa. I år har vi besökt många stora städer vilket vi tidigare valt att undvika.

Sammanfattning av “Europa och Marocko MC-Tour 2017”:

-För att man kör en ny Mercedes behöver man inte vara en trevlig typ. Inte om man kör en flakmoppe heller. Vi höll på att bli nermejade av rika bilister…men vi såg också flakmoppeförare slåss för en felparkering.

-Där människor far illa far även djur illa.

-Även där det är som fattigast finns det de som tar hand om djuren.

-Klassfrågan! Klassfrågan! Klassfrågan!

-N88 genom Frankrike är en vacker och skönkörd kurvig väg för oss “vanliga” mc-förare som inte tränat enduro, bär sin egen packning och inte “gått på myten om att kurviga vägar är lättkörda och njutbara att ge sig ut på med passagerare och packning”.

-I spanien fungerar inga bankkort i motorvägarnas betalstationer. Ha cash!

-Spanska långtradare kör 10 km fortare än franska och tyska. Svåra att passera!

-Hetta mellan +40c och +55c är svårt att klara i längden.

-Vid många franska bensinstationer måste du förbetalda innan du tankar.

-Älska och använd dina backspeglar ofta! De räddar ditt och andras liv!

-Italien är fullt av sprickor/repor i längsgående riktning på vägarna. Livsfarligt!

-Räkna med flera tusen i vägtullar på större betalvägar. I Spanien och Italien ca 10skr per mil.

-Årets fråga:”har du uppkoppling?”

-Använd mobilen utanför EU och räkna med en saftig räkning?

—————————————————————

För 14 år sedan, när vi planerade vår mc-resa genom Afrika, fick Harry “hemsidan”, numera “bloggen” www.olmhagen.se i 50-års present av mågen Björn och Jessica. Tanken var då att närmaste släkten och inbitna mc-äventyrare skulle kunna följa oss. Åren har gått och de som följer oss idag är en härligt brokig skara. Vi vill tacka er för ert engagemang och era peppande inlägg. Även om sommaren snart är över så har vi en lång höst med mycket spännande att se fram emot?. Och “post mc-adventure blues” kommer man lämpligast över genom att hitta nya mål. Vi är helt enkelt övertygade om att äventyr gör oss till bättre människor.

…och JA! Jag fick mina kakelplattor från Marocko?

Till vänster om blomkrukan, framför receptionen…

Carola Ölmhagen — Tue, 01 Aug 2017 22:15:57 +0000

…tillbringade vi natten på färjan mellan Gdansk och Nynäshamn.

18 timmar är länge för ngn som är sjösjuk som jag men det gick över förväntan bra.
På måndag när vi kom ner till hamnområdet i Gdansk stod våra motorcyklar exakt som vi lämnat dem?. Vi fick genast “putta”/köra ombord.

Vi hann inte mer än upp på soldäck förrän Harry slog sig i slang med “Seaside mc” killar från Nynäshamn. De hade sett att han puttade sin mc och lovade på stående fot att mc’ n kunde få stå i deras bevakade klubblokal. Vi träffar så trevliga människor?.

Efter en natt på golvet puttade/körde vi av färjan rätt mörbultade men vid gott mod.

Vi tillbringade en dag i Nynäshamn som turister i väntan på att vår trogne vapendragare Mattias skulle göra en utryckning för att hämta oss och vår packning för vidare transport till Oskar&Hanna i Bromma. De sände iväg oss och får nu stå ut med att ta emot oss också?

Cyklarna får vänta till på torsdag/fredag då Jessica&Björn kommer med vår bil/släp från Umeå. Det ser ut som att vi får ihop logistiken till slut ändå?

Hur mycket kan hända på ett par dagar…?

Carola Ölmhagen — Sat, 29 Jul 2017 21:21:33 +0000

Vi hade en regnig körning men med uppehåll just när vi kom in i Krakow. Tur var det för städer med längsgående spårvagnsräls blir rätt obehagliga i blöta?. Vi besökte den ofantligt vackra kyrkan vid torget och berördes till tårar av vacker musik, tacksamhet och stundens allvar.

Vi besökte Hard Rock Café, som alltid är rutin under alla resor. Förr då Herman var med inköptes trumpinnar men numera samlar vi glas. Hit åker vi gärna igen!

I ett lätt duggregn körde vi vidare till Warszawa nästa dag. Ca 100 km innan hände det! Min mätare slog runt! Mitt hjärta likaså. Vilken känsla! Jag älskar min XT?! Kämpar så tappert! Gått så många fler mil än de flesta gubbkörda 1200. Förlåt?.

I Warszawa hade jag åter lyckats boka in oss på ett hotell av det lyxiga slaget. Mellan åska och störtregn hörde vi hur demonstranterna skaldade utanför. Vi hamnar ofta i händelsernas centrum…eller så händer det ovanligt mycket i världen.

Vi gjorde stan, händer, fötter och njöt god mat innan vi föll i en orolig sömn inför morgondagen. Orolig för att tempmätaren på Harrys BMW lyst och kylaren varit tom. Vi har skruvat isär och fyllt på vatten. Ni som känner motorer vet att det är rätt illavarslande. Vi hoppades på mirakel…

Vi tog oss ca 2 km ut från Warszawa innan vattenblandad Omegaolja sprutade ut ur Dakaren. Slangen till oljetrågetvisade sig ha lossnat. Till all lycka utanför en mack som låg bredvid en cykelshop/uthyrning. Till all lycka visade det sig att ägaren Andrzej och hans bror var ytterst trevliga och hjälpsamma.

De var sådana som jag brukar referera till som “Hard core cyklister” dvs långfärdscyklister som dyker upp när vägen är som jävligast typ öken, berg, hagel alltid glatt vinkande. Andrzej körde oss till en biluthyrning några km därifrån. Han tolkade och “gick i god för oss” eftersom vi inte var polska medborgare och således inte skulle få hyra bil. Han följde oss för att köpa spännband och han och hans bror hjälpte oss att lasta motorcyklarna i skåpbilen. Vi är dem evigt tacksamma!

Nu har vi alltså kört en sprillans ny skåpbil med våra tappra fålar i till Gdansk. Den polska landsbygden och trafiken är toppen! Visst, en del kör fort men i det stora hela är trafiken lugn och vänlig mot mc-förare???. Vi har lämnat cyklarna i hamnen och hoppas att komma med på en båt till Nynäshamn på måndag…om vi lyckas får vi veta på måndag morgon. Så tills dess är vi helt vanliga turister ?

Idag hände det!

Carola Ölmhagen — Wed, 26 Jul 2017 21:34:00 +0000

Mitt i en mörk 2,5 km tunnel i Österrike slog Harrys mätare på BMW’n om till 0! Den har alltså gått 100 000 kilometer.

Varvet runt! I morgon, eller i övermorgon, kanske i Polen, slår min varvräknare om till 0. Jag ligger av någon konstig anledning 630km efter Harry. Måste vara hans vinterkörning. Min vinterkörning blev ju bara 50 meter då jag tippade i diket vid första korsningen…och Harry bara undrade hur det gick med backspegeln! Det var nära då.

Ärligt talat! Hur många av er har kört en mc, från ny, tills mätaren gått varvet runt? Värt att fira på lyxhotell i Brno i Tjeckien.

Jag bara ler för hotellet är fullbelagt med handbollsspelare, rullstolsburna. De är norm och vi andra får rätta oss??. Underbart!

Om allt går som vi tänkt så kämpar vi oss vidare i regnet imorgon mot Polen/Krakow?.

“Compliments to your bikes…”

Carola Ölmhagen — Tue, 25 Jul 2017 22:14:26 +0000

…kan sannolikt vara den bästa komplimangen vi fått någonsin. Speciellt när den kommer från en man vars BMW 1200 GS vi parkerat bredvid utanför hostelet. Han fortsatte: “You have been everywhere!”. “Well we have some places left”?
Nu har vi tagit oss genom Spanien, vi tog en liten omväg för att köra genom Furstendömet Andorra, sen genom Frankrike, Italien och befinner oss nu i österrikiska Salzburg.

I Andorra tillbringade vi kvällen med ett härligt mc-gäng från Manchester. Vi körde fantastiska pass över Pyrenéerna på ca 2500 m.ö.h. När vägen var som kurvigast, brantast och mest krävande lyckades en stor och arg geting ?klämma sig in i min hjälm i håret mellan glasögonskalmen. Ingenstans att stanna. Bara att konstatera: “Äsch! Problem!” köra på och se om han skulle sticka…och såklart gjorde han det! Ajajajaj! Men gadden satt tack och lov i hårfästet och inte vid ögat! När jag väl kunde stanna och plocka ut honom var han inte glad! Min vänstra ansiktshalva gjorde sig påmind minst 4 timmar?.

Vi är överens om att Italien inte är ett mc-vänligt land. Inte för 20 år sen och inte nu heller. Bilisterna är slarviga, läser eller pratar i telefon. Personal är oengagerad och otrevlig och mc-åkare är ofta inte ens välkomna på t e x campingar. Dessutom kostar det ca 10skr per mil på avgiftsbelagda vägar om du inte tänkt tillbringa hela semestern på småvägar. Men det finns en del vackra ställen onekligen.

Igår hade vi vårt första skyfall med blixtnedslag x 2 bredvid oss och hagel stora som iskuber. Däcken börjar vara nötta efter ca 10 000 km så vi avvaktade under en bro tills det värsta hade dragit förbi.

Idag har vi kört genom det fantastiskt vackra Österrike. Varje gång vi gör det så säger vi “men här skulle vi varit hela semestern”. Vi stannade för natten i Salzburg och vi är förälskade! Helt underbar gammal stadsdel. Så mycket historia…och affärer vi/jag gärna skulle vilja njuta av. Kanske under en julvecka? så kan man passa på att hänga ett “Love lock” på broräcket

I morgon har de lovat mycket regn här i Salzburg. Målet är att vi skall ta oss till Tjeckien.

Men först en God Natt!

PS! Är det någon som vet hur man använder en bide’ …egentligen? De finns överallt men det enda som ryms ner där är min fot?. Ds.

“To day is a good day to die…”

Carola Ölmhagen — Sat, 22 Jul 2017 17:11:48 +0000

… är ett citat från den gamla indianfilmen “Little big man”. Gamle Dustin Hoffman vaknade på morgonen och kände att det var en bra dag att dö på. (Han gick upp på berget för att dö men fick komma ner efter ett tag för han dog inte just den dagen.) Jag har tänkt mycket på det idag. Det är väl ändå så vi bäst lever våra liv. Jag menar med känslan av att “Om jag nu dog idag så är det helt ok”.

Så har vi det på våra äventyr. Vare sig det gäller på mc eller marathonlöpning. Vi checkar alltid av med varann innan att “läget är ok” och “att var och en har fattat eget beslut att delta ifall ngt skulle hända”. Det gör det ju också lättare för den som skall leva vidare sen?.

Mina tankar idag har gått extra mycket till sönerna Oskar & Herman som just nu pilgrimsvandrar Camino de Compostela tillsammans. Ett vandring som förhoppningsvis också får dem att känna “To day is a good day to die”??

Jag har tänkt på, och faktiskt smålett lite, åt att jag oavsiktligt lyckades oroa så många i gårdagens inlägg. Förlåt! Det var inte min mening. Jag kom ganska snabbt på att de flesta av er kanske inte har för vana att sitta på trottoaren utanför en bensinmack som jag gör på fotot. Det gör vi alltid?. Det finns i inga bänkar och vi söker skugga när vi äter.

Jag ville också påminna alla om AKUT testet som är så viktigt och kan rädda liv vid stroke. Ni vet: kolla om personen kan lyfta båda armarna framför sig, kan personen le, kan personen säga en mening.

Vi vet, av mångårig erfarenhet, att efter 3-4 veckors hårdkörning så får man en svacka. Man mår illa, kan inte äta, ont i huvudet, är grå och vill bara gråta. Det beror på att vi kör i stort sett varje dag. Vibrationer i hjälmen hela dagarna. Spänningar i axlar och stel i ryggen. Ofta väldigt varmt. Vi bär vår packning och packar av och på varje dag. När det händer behöver man lite extra omsorg/kärlek, alvedon, mat och vila så är man “fit for fight igen”. Det kan låta heltokigt men trots detta så är alltid dagens höjdpunkt när mc’n är packad och vi börjar dagens körning?.

Idag svarade hjärnan alert på tilltal efter mat och en lång natts vila??Vi har kört ett kortare men oerhört vackert pass till, och nästan genom, Andorra. Slingrande, böljande vägar, höga berg och massor av motorcyklar i alla de former?

Dagens låtlista som jag sjöng för full hals i hjälmen lyder:

“Barcelona”; vi var ju som där i de trakterna.

“Jag vill tacka livet”; Fast jag sjöng faktiskt “jag vill tacka Harry” för jag är så tacksam över alla vackra vägar han hittar?

“Härligt härligt men farligt farligt”; syftar på vad pappa&mamma varnade mig för d v s motorcyklar?

“Du ger mig bra vibrationer”; självklart till min älskade XT som envist puttrar på?

Idag har jag inte alls fått kontakt med min hjärna…

Carola Ölmhagen — Fri, 21 Jul 2017 19:46:06 +0000

Vanligtvis för jag långa givande samtal med min hjärna under våra långa körpass. Vi brukar prata om ditt och datt, om djupa existentiella frågor och sjunga en och annan sång. I morse visste jag genast att något var fel. Hjärtat slog dubbelslag, jag var yrslig och svettig…och det innan vi ens kommit iväg. Var det värmen, hormoner, ren och skär lathet eller kanske en begynnande utmattning? Oklart.

När vi väl “kommit på rull” gjorde jag otaliga försök att få kontakt med hjärnan. Frågade enkla saker som:”Tror du att det där är olivträd?” och “Har vi kommit ur Andalusien och in i Katalonien ännu?”. Inget svar. När jag ännu inte fått någon respons kl 13.30 slog det mig att jag kanske hade fått en stroke. Det är ju inte alls ovanligt att folk i min ålder får det. Jag kan såklart AKUT testet så jag satte igång. Jag lyfte vänster hand rakt ut och höll den så några sekunder. Höger hand kunde jag av naturlig anledning inte hålla ut eftersom jag krampaktigt höll i gasreglaget. Ok! Det gick bra. Jag sade en mening högt i hjälmen: “Jag har magkatarr”. Det lät väl helt ok. Sen klämde jag i med mitt bredaste leende och kollade i backspegeln för att se om båda mungiporna hängde med. Det var ingen vacker syn. Rödbränt, skrynkligt och hopklämt…men leendet var tydligt. Puh! Ingen fara alltså. Den enda synliga skavanken verkar vara valkarna jag har fått i händerna efter alla mils körning…och dom är rätt sjysta tycker jag?.

Vi är nu i en liten stad strax utanför Barcelona. Klockan är 21.30. Tänderna är borstade och jag kan inte hålla ögonen öppna längre. Jag får väl helt enkelt försöka vila och göra ett nytt kontaktförsök med hjärnan i morgon under körningen till Andorra. Antingen är det någon tomte som svarar som vanligt eller så är jag fortsatt “blockad”. Efter 26 dagars äventyr kan väl hjärnan få vara lite trött?.

Du vet aldrig hur många vänner du har innan du ger dig ut på mc-äventyr…

Carola Ölmhagen — Fri, 21 Jul 2017 06:58:34 +0000

Det finns ett ordspråk som säger något i stil med “du vet aldrig hur många vänner du har innan du skaffar ett hus vid havet”. Vi känner starkt för att ändra det ordspråket.
Människor i vår omgivning frågar ofta “Vad har ni för nya planer?”, “Vart bär det av nästa gång?”. Att någon över huvud taget är intresserad av vad vi gör är stort. Att människor sedan dessutom går in på “bloggen”, läser, och följer med oss när vi väl är ute på äventyr, är ännu större! Att människor längs vår väg hör av sig och bjuder in oss till deras hem är för oss helt ofattbart, underbart!

Att äntligen få möjlighet att, efter ett flertal år, sitta ner tillsammans med Håkan Pohl i deras våning strax utanför Portugal/Lissabon var en gåva som vi länge önskat. Många kloka tankar utbyttes?.

Att därefter bli inbjudna till vår fantastiska “mc-mentor”,genom alla år, Jan “Janne” Pettersson och hans härliga fru Marie i Marbella, och få ett “nytt släktträd” är mer än häftigt. Att dessutom få en helkväll med det superroliga, och stiliga, gänget hos Janne är oförglömligt???.

Vad händer då? Jo, Spaniens kust fortsätter att imponera Barndoms-, och ungdomskamraterna Robert “Roope” Forss och Anna Rak-Forss bjuder in oss i Calpe. Vilken “reunion”! Vi har hunnit prata, gråta, spela gitarr (Roope&Harry), sola, lulla, motionera, bada och mest av allt skratta och äta????. Tur att det är nära mellan Jakobstad och Umeå?.

Vår definitiva slutsats av alla fantastiska möten blir: “Vi hade ingen aning om att vi hade så många underbara, gästfria och älskvärda vänner innan vi for ut på mc-äventyr”!

Tack! Ni gör vårt mc-äventyr oförglömligt?

Man kan lämna Afrika, men Afrika lämnar aldrig dig…

Carola Ölmhagen — Tue, 18 Jul 2017 07:08:50 +0000

Nu har vi och våra hojar lämnat Afrika än en gång. De införskaffades i planeringen inför första resan till Sydafrika, Swaziland, Mozambique, Malawi och Tanzania 2005. Det var med tårar i ögonen vi lämnade Tanzania då och det var med förväntan och tårar i ögonen vi klev i land på denna kontinent igen 12 år senare för att uppleva Marocko. Förra gången var Oskar 12 år och Herman 9 år med på resan. I dag är det bara vi två. Även det väcker känslor.

Afrika är en gigantisk kontinent som inte låter sig beskrivas i ord. Vi har bara upplevt en bråkdel. Att Afrika är mänsklighetens vagga känns ändå starkt. Det är genom upplevelser här vi kan förstå vad vi gjort rätt och vad som gått snett, eller håller på att gå på tok i utvecklingen om vi inte ändrar riktning. Här kan du se bilar med 5-6 små barn utan säkerhetsbälte. Du kan se bilar i inte kördugligt skick vingla på i 110km/h på motorvägen. Att slå sina småbarn med sandalen då de gjort något fel hör till vardagligheterna. Det är också här där vi tydligt kan se att det är möjligt att rätta till fel som gjorts när viljan finns t e x städa upp skogspartier och stränder som använts som soptipp.

Sådant som vi tar för givet i vardagen är inte alltid det i Afrika. Som vatten! Vi kan inte leva utan vatten! Det blir väldigt påtagligt i hettan. Ändå har inte alla tillgång till det, får dricka förorenat vatten eller köpa. Hur kan man ens sälja vatten! Vem äger det? Toaletter! Sanitetsprodukter! Listan kan göras lång.

Vi har kört ca 1500 km i Marocko. Än en gång har vi fått uppleva hur lätt det är att komma nära folk när man reser med mc. Folk är nyfikna. Glada! Hjälpsamma även om det ibland blir fel. Vill veta var vi kommer från, vart vi skall och om vi tycker att det är fint i deras land. ABBA och Zlatan är de som mest kopplas ihop med Sverige. Och så IKEA förstås?.

Nu har vi lämnat Marocko från Tanger på ett stormande hav. I hamnstäderna Tarifa och Algeciras dröjer sig lite av Marockos atmosfär kvar så övergången till väst mildras något. Jag klär mig i en kortare kjol, vi dricker vattnet ur kranen och suckar förnöjt när vi går på toa och ser toastolen, och pappret. Men någonting gnager…

Vid +55c lägger mobilen av…

Carola Ölmhagen — Sat, 15 Jul 2017 18:25:09 +0000

Nu har vi bott i medinan i Essaouira i tre nätter. Vi bodde i ett underbart riad, Perle d’Eau. Omnämnt i Vagabond.

Medina finns tydligen i alla städer med självaktning och är den gamla stadsdelen omgiven av en mur och där all handel försiggår. En “riad” är ett mindre hotell på två våningar med en atriumgård/pool i mitten, ingömt bakom en oansenlig dörr. Vi blev så väl omhändertagna av fantastiska Ernst och hans fru. Motorcyklarna låstes in i medinans garage vid ingången och inget rördes under vår vistelse där.

På våra rundor i medinan lyckades vi hitta kaklet som var upphov till hela äventyret?. Det är nu demokratiskt fördelat i packväskorna.

Vi firade Harrys födelsedag med en löptur längs stranden och middag på häftiga restaurang Taros.

Hans bemärkelsedag verkar alltid infinna sig på någon exotisk och varm plats långt hemifrån. För att få någon som helst rättvisa på detta, jag fyller i november ?, så har jag bestämt att min födelsedag hädanefter firas 14 juli?.

Från Essaouira fortsatte vi vår färd till Marrakech. En körning på 175 km bra väg. Vi undvek motorväg och kom därför genom en mängd samhällen. Temperaturen steg stadigt upp till +55c. IPhone signalerade att den måste svalna innan den går att använda. Varje stop blev outhärdligt och det kändes som ett under att motorcyklarna bara puttrade på.

Längs vägen stötte vi på fenomenet “trädklättrande getter” som alla säkert sett bilder på på Fb.

De har tydligen lärt sig klättra i arganiaträd för att komma åt frukten. Jag är ju naturligt misstänksam över att träden råkar stå vid vägkanten så att det går att “göra pengar på det” men alla förtjänar såklart sitt uppehälle så gott det går.

När vi kom fram till Marrakech tog vi in på ett av de lyxigaste hotell vi bott på. Piccolon kom ut med vagn för att ta in vår skitiga, tunga packning. Servitör kom med välkomstdrinkar i foajén. Handtagen och packlådorna på XT’n var så heta att jag var tvungen att ha handskar på mig. Aldrig har en luftkonditionering känts så underbar?

Vi har nu kört totalt 6500km. Bmw’n har behövt lite omvårdnad men Yamaha’n går bättre än någonsin efter Harrys omvårdnad av motorn innan vi for. Nu drar den inte ens olja längre?. Igår fattade vi beslutet att inte köra upp i Atlasbergen. Vi vill inte riskera att få haveri där och det var inte heller vårt primära mål med resan. Det var ju att köpa kakel?. Vi överlåter med varm hand det äventyret åt de som flyger hit och kör sina mil på plats. Vi njuter av Atlasbergen på avstånd från poolen.

Vi har ca 5000-6000 km kvar innan vi är hemma lite beroende på vilken rutt vi tar. Under middagen ikväll kommer vi att bestämma vad nästa destination blir. Spännande!