Anchorage/Alaska to New York/USA 2012 – olmhagen.se

Nu är både vi och motorcyklarna hemma igen.

Carola — Sun, 02 Sep 2012 20:25:54 +0000

Resan hem från Island gick bra. Inga väskor försvann och tågresan/bussresan från Stockholm gick otippat snabbt. Oskar hade skött sina uppgifter som vaktmästare och djurskötare oklanderligt. Herman var nöjd med sin sommarupplevelse, tre veckor i husvagn på Gotland. Jag började jobba genast medan Harry hade någon veckas ledighet kvar. Han tog tappert tag i byggandet av förstukvisten. Jessica och barnbarnet Ellen överraskade oss en helg. Vi hann turista i egen stad och ta en tur med “Räkbåten” längs Umeälven. Som vanligt kom jag på, en vecka innan Umeå Triathlon, att det nog skulle vara roligt att vara med. Efter att ha testkört distanserna anmälde jag mig. Loppet var en upplevelse nära tortyr och jättekul! Förra helgen hämtade vi hem motorcyklarna. En liten “mini semester” är alltid rätt. Vi flög ner till Göteborg med avsikt att köra upp om all utrustning var kvar och om cyklarna fungerade. Det känns alltid lite fladdrigt innan man har hittat dem och sett att allt är ok. Då övergår det till att kännas som när man var liten och det var julafton. Tellus Shipping har skött transporten av motorcyklarna från New York med bravur! Vi är mycket nöjda och rekommenderar dem varmt.

När vi tänker tillbaka på vår resa från Anchorage till New York är det främst alla vackra miljöer vi fått se, alla möten med vilda djur som vi vanligtvis inte kommer i närkontakt med och naturligtvis alla möten med härliga människor. Att få uppleva Alaskas ensliga vildmark, Klippiga bergens mäktiga massiv, hagel stora som isbitar och New Yorks skyskrapor är något man inte kan föreställa sig om man inte upplevt det. Att se björnar, vargar, örnar, älgar och djur som vi inte ens har namn på, ibland under en och samma dag, är obetalbart. Vi är oändligt tacksamma för de vänliga och hjälpsamma människor vi fått möta, bland andra: mannen i vid färjelägret i Alaska som förtvivlat berättade om försäkringar som inte täcker sjukvård och politiker som inte tycker att alla skall ha lika rättighet till vård, den äldre mannen som förestod ett mc-museum och visade oss fotoalbumet med alla härliga cyklar, brandmannen som köpt mtb cyklar till hela familjen men drömde om att en vacker dag göra en lång resa och alla intresserade människor som frågat om våra äventyr. Vi är så tacksamma över att vi båda har samma äventyrliga intresse så att vi kan dela upplevelserna med varandra. Många moraliska frågor har dykt upp och föranlett nyttiga diskussioner på kvällarna. Den här resan var början på en ny era eftersom ingen av pojkarna var med denna gång. Ibland har vi till och med gråtit en skvätt av saknad och över att en epok gått i graven. Men även de känslorna har vi kunnat dela med varandra. Drömmen är att på sikt att få uppleva resor tillsammans med sönerna när de själva kör varsin mc. Hur det än blir med den saken så är vi överens om att det kommer att bli flera äventyr! Vart vi kommer att styra kosan nästa gång är ännu inte tänkt. Vi tar det med ro för vi vet av erfarenhet att när snön yr utanför köksfönstret och vi sitter med en god middag kommer nya ide´r att kläckas. Till er som följt oss på resan vill jag säga: Tack för era uppmuntrande inlägg, era sms och er omtanke om oss! Det har varit ett nöje att få dela tankar och funderingar genom bloggen. När nya planer börjar ta form lovar jag att ni är de första som får veta

New York, New York…

Carola — Thu, 26 Jul 2012 17:19:45 +0000

Visa fullständigt album

Vi slutade inte gapa det första dygnet i New York! Osäkert om vi slutat gapa ännu… Så svårt att förstå att allt detta är planerat och byggt av människohand. Vår planering var att ta en löptur i “Central Park” varje morgon och det gjorde vi också. Vilken PARK! Efter lördagslöpningen där då vi sett alla hundar som lekte tillsammans döpte vi om parken till “Cesar´s heaven”. Så trevligt har säkert alla hundar det i himlen. Det gick ständigt att upptäcka nya stigar, nya skulpturer, nya vyer, nya djur och nya broar. Fantastisk upplevelse som man inte får missa om man är i sta´n. När vi sen kom på ide´n att handla i “lokala Ica affären” och äta på taket med hela stan som vy så var upplevelsen komplett! Vi hann besöka flera olika stadsdelar, åka tunnelbana (som är en het och öronbedövande upplevelse), se “Ground zero”, handla på Macy´s, uppleva “ljus showen” på “Time Square” och naturligtvis besöka “Sam Ash” legendariska musikaffär. Dessutom hann Harry bränna sig på magen och jag hann nästan läsa ut min bok. Kändes som semester faktiskt! Fast efter tre dagar vi var överens om att vi nog packat motorcyklarna och fortsatt äventyret om vi haft möjlighet Nu fick vi packa och styra mot Island och Reykjavik i stället…

Skrivet av en Carola som är väldigt tacksam över att ha fått uppleva New York!

Ps! Vi är förvånade över att stan kändes så säker att vara i som turist. Dessutom tycker vi att gjorde poliserna ett strålande jobb som turistambassadörer. Ds.

En sista ansträngning

Carola — Sat, 21 Jul 2012 02:21:20 +0000

Vilken dag! Sista dagens körning brukar alltid vara lite känsloladdad. Det kan bero på att även om vi blir slitna i kroppen efter långa körningar så är det alltid lika roligt att sätta sig på motorcyklarna varje morgon och ha nya vägar att uppleva. Det kan också bero på att vi har så roligt eller helt enkelt på att vi känner glädje över att ha överlevt ännu ett äventyr. Vi visste att den sista körningen skulle bli en utmaning. Att ta sig mellan olika adresser, i gigantiska storstaden New York. Att lyckas med pappersexercis och avlämning på terminal är en prövning i sig. Att det sedan regnade, ordentligt, första gången sedan Alaska var en extra adrenalinhöjare. Gator blir väldigt hala i städer och vägarbeten med ojämn asfalt blir lätt katastrof. Jag tog en extra novalucol, Harry fick en genomgång av koderna till bankkorten och så for vi iväg. Tro det eller ej men “Harry the King” tog oss raka vägen till “The Office”. Tre underbara tjejer tog emot oss, instruerade oss om hur exportblanketterna skulle ifyllas och kastade slängkyssar när vi körde iväg. “The King” gjorde åter en heroisk insats och tog oss till terminalen där cyklarna skulle tas emot och packas i container. Även här togs vi emot på bästa sätt. Vi var oroliga för att inte få lämna kvar tält och annan packning på cyklarna men det gick bara bra. Efter fyra timmar hade vi gjort hela proceduren och checkat in på “Pod Hotel” på självaste Manhattan. Rekord! I kväll har vi trotsat regnet och varit ute på “Time Square” och kollat på utställningen om “Terrakotta armen”. Vi är HELSÅLDA på New York! Nu har vi på oss till onsdag innan vi flyger till Island och Reykjavik. Herrejösses vad vi skall njuta och fira ännu ett lyckat genomfört projekt Även om våra tappra fålar nu får vila ut med en kryssning efter nästan 10 000 körda kilometer så kommer jag säkert att skriva någon fler uppdatering bara för att jag inte kan hålla mig. Jag har förresten redan börjat fundera på den obligatoriska sammanfattningen som jag brukar göra efter våra resor.

Skrivet av en Carola som inte verkar kunna sluta le

En underbar kördag går mot sitt slut!

Carola — Fri, 20 Jul 2012 01:38:38 +0000

Vi kom iväg tidigt i morse trots att vi börjar vara slitna i kropp och knopp. Att vi ständigt förlorar en timme gör det inte lättare. Vi har kört längs fantastiskt vackra, gröna, kuperade små vägar. Vi har nog aldrig sett så många vackra hus och flera riktigt fina städer. Håkan P vi tänkte på dig när vi passerade Canandaigua:-) Det höll på att bli mörkt innan vi bestämde oss för att stanna här i New Jersey/Newark. En långtradarchaffis tyckte att vi nog behöver vapen om vi skall till hamnområdet med motorcyklarna. Jaha, pang på bara! Vi har ju överlevt i andra städer hittills. Jag är mera orolig för regnmassorna som de utlovat så lägligt till i morgon. Rimliga vägförhållanden kan plötsligt bli katastrofala. Nå, onödigt att ta ut något i förskott. Min pappa skulle ha sagt: “Nå, ni får väl ta bussen!”

Ingenting är längre som förut…

Carola — Thu, 19 Jul 2012 01:55:59 +0000

Visa fullständigt album

I dag har vi varit i Niagara Falls. Visste ni att det är en stad? I min värld var det ett överjordiskt stort vattenfall, lite lätt öde och otillgängligt. Nähä! Det är en gigantisk turistanläggning med hotell dubbelt så höga som vattenfallen. Självklart egentligen men förvånande för mig. Likadant som att naturfilmerna från Yellowstone är otillgänglig ödemark med ylande vargar och fullmåne i min värld. Jag har inte hört någon nämna restaurangerna, asfaltvägarna och utedassen. Dessutom blev jag så glad när jag såg en stor skylt “Body Shop”. Bra, tänkte jag eftersom jag börjar vara i behov av godlukt. Men nehej, det var någon sort ansiktslyftning för bilar eller något sådant! Jag borde ju inte vara förvånad alls egentligen. Dagligen pratar jag om att det är viktigt att ha realistiska förväntningar om man inte vill bli besviken. Det fina med att resa med motorcykel är att själva turistmålen har en underordnad betydelse. De är mera: “Vi åker liks förbi så vi kan väll titta”. För oss gäller verkligen devisen “Målet är ingenting. Vägen är allt!”

Skrivet av en Carola som njutit av vackra veteranbilar i kväll. Nytt och gammalt samsas på uppfarten Ds.

Varmt och ont i baken…

Carola — Mon, 16 Jul 2012 03:06:38 +0000

Visa fullständigt album

Värmen tar på på många sätt! Våra rumpor har sett bättre dagar och allt vi har på oss har surnat och hotar att inte ens gå att få rent i tvätten. 8 timmar/dag tar ut sin rätt. Idag har vi passerat vår 4:e stat på denna resa. Det är få ställen jag varit på som varit så, ursäkta, intetsägande transportsträckslik som Iowa. Landskapet är platt, lite böljande på sina ställen med majsodlingar som sträcker sig så långt ögat når. I de små byar vi passerade fanns inte en människa och då menar jag INTE EN ENDA! Förhoppningen är att det var värmen eller det faktum att det var söndag och att de var i kyrkan som gjorde att allt var heldött för annars är det verkligen otäckt. Nästan lika otäckt som de envist återkommande skyltarna: “Smile! Your parents gave you life”, “A child is a gift from Good” och den något roligare “So, you think it´s hot here!” Bilderna på babysarna är dessutom alltid vita! Vi har också funderat på det faktum att reservaten som getts till indianerna är helt ofruktsamma, torra och döda. Genast man kommer utanför så blir det grönskande och frodigt. I dessa stater verkar det vara många som är emot Obamas politik och slagord som “ Död åt kommunister och alla niggers” gick att läsa på en toa. Jag känner att jag är för dåligt insatt i historien för att “få ihop” det hela men många frågor väcks onekligen. I morgon skall vi vidare genom Chicago för att sedan ta av upp mot Niagara Fallen från Canadas håll. Det är tur att Harry är en god ledare (med GPS) och att jag är bra på att följa

Skrivet av en Carola som börjar få slut på Novalucol

Ps! Vi har nu besökt Winterset, staden där filmen “Broarna i Madison County” spelades in. Jag var lite misstänksam eftersom Harry var så intresserad. Det visade sig att det inte var filmen som var intressant utan det faktum att John Wayne föddes och där. Harry hävdar att han är en “stor man” och kan se en stad av flera anledningar Ds.

Let´s dance!

Carola — Sun, 15 Jul 2012 22:29:01 +0000

Visa fullständigt album

Harry och jag älskar att dansa! Ja, fast absolut inte på någon form av dansgolv. Vi älskar samspelet när vi kör motorcyklar tillsammans. Det är en aktivitet som vi båda älskar att göra, vi har kört tillsammans under snart 20 år och kan med lätthet läsa av varandra. Inget intercom i världen skulle kunna förbättra vår kommunikation. Snarare är det en fördel att inte kunna prata. Då får man sitta och begrunda sina synder mellan tankpauserna och det är bara hälsosamt för relationen. Man lär verkligen känna varandra när man reser och lever så nära under så lång tid som vi gör på våra äventyr. Den här resan har vi kört väldigt aktivt och bara haft en vilodag. Vi har puttrat på i 90-100 km/h, ca 7000km på ca 13 dagar. Det tär onekligen på våra kroppar och vi vet att det inte är lätt för någon av oss. Man får respekt för varandra när man går igenom sådana ansträngningar tillsammans. Det här med mc-åkning är bra på många sätt. Är det kallt måste man ju värma varandra och är det varmt kan man inte ha så mycket kläder på sig när man inte kör Nu de senaste två dagarna har vi kört genom prärien i kraftig hetta. Vi har kört genom väldigt konservativa och “ProLife” regioner. Man värnar sina vapen och vill avsätta Obama. Det ger underlag för givande diskussioner på kvällen. Häromkvällen kom vi i samspråk med ett gäng HD-åkare som bodde på samma camping som oss. Vi hade mycket givande diskussioner och har numera så gott som helt ändrat åsikt om HD-åkare. Vi är överens om att det är bra att det aldrig är för sent att medge att man hade fel Om ni undrar varför jag inte har nämnt Yellowstone så beror det på att vi har försökt bearbeta upplevelsen. Vi har kommit fram till att vi inte passar in i flocken. Det 200 km långa besöket var som en charterresa i jämförelse med annat vi gjort och sett. Det måste medges att vissa ställen var väldigt vackra och det är spännande att det bubblar och ryker som i en kemisal. Mest kommer vi ändå ihåg galningarna som, med sina barn i släptåg, gick ut till bufflarna som stod ute på en äng! Vi kommer också ihåg den lilla söta jordekorren som kom fram och kikade på oss när vi åt glass och den stora spindeln jag fick i munnen när jag skulle ta på mig hjälmen sedan Och naturligtvis kommer vi ihåg haglet stora som sockerbitar som gav oss blåmärken på benen och gjorde vägen till en isgata. Men nej, vi är nog inte riktigt som alla andra som kan sälla sig till flocken. Vilken välsignad tur att just vi träffade varandra

Skrivet av en Carola som nyss ätit en megastor Mc Flurry, hör och häpna, från Mc Donalds:-/

Ps! Harry har tur han! Han har firat födelsedagar på de mest spännande ställen: Daar es Salaam, San Fransisco, Mt Rushmore och Jakobstad. Herman sade, när vi pratade med honom, att när han vaknade upp i en torr och varm husvagn och det regnade ute…då visste han att han hamnat rätt i livet. Så honom behöver vi inte oroa oss över Ds.

Presidenterna hälsar…

Carola — Sat, 14 Jul 2012 03:52:46 +0000

I morse blev Harry uppvaktad med diverse USA relaterade attiraljer. Därefter besökte vi de uthuggna presidenterna och körde en heldag (9 timmar typ) genom de stora slätternas ogästvänliga prärie. Nu är vi på väg mot Madison County men har stannat i Freeman för att äta och sova. Här träffade vi en man som har mc-museum och som äger en Indian 1904! En underbar dag igen…

En välbehövlig vilodag

Carola — Wed, 11 Jul 2012 22:49:57 +0000

Visa fullständigt album

Precis när vi behövde det som mest dök den upp! Campingplatsen med fin gräsmatta och pool. Vi blev välkomnade med varsin flaska vatten och tur var väl det för det var minst +40c och åskan hängde i luften. Vi hann just och just få upp tältet innan åskvädret var över oss. Det tar lite längre att få upp tälet nu när min tältresarkollega Herman har fått en vikarie. Inne i Greybull hittade vi igen ett “Historic Hotel” med underbar mat och jazzmusik nere i källaren. Under middagen fattade vi beslutet att stanna ett dygn till för att vila oss, serva motorcyklar, sola, bada och äta gott en kväll till. Att sova i tält är härligt! Jag som inte sovit ordentligt på två nätter sov som som en klubbad oxe medan Harry sprang i skytteltrafik på toa. Turligt nog har vi vanlig vattenklosett och inte dass här. Jag har just köpt en väldigt upplysande bok som heter “How to Die in the Outdoors”. Där har jag läst att under en period i historien var alla som dog av “svarta änkan bett” män. Orsaken var “hängande bollar i spindelnät under dasshål” :-/ Harry uppskattade särkilt avsnitten om att dö i förstoppning och att bli uppäten av svartbjörn. Han uppskattade däremot inte att XT´n drabbats av oförklarligt läckage av bränsle …eller att vara den som skulle åtgärda det medan jag låg vid poolen och väntade på att tvätten skulle bli klar

Skrivet av en Carola som ser fram emot ännu en underbar middag med sådan där god glass med “moose chrisp” eller vad det nu var…

Ps! Om någon har en aning om vad det är för en dutt som sticker ut på primärförgasarens undre del närmast insugningsgummit på Yamaha XT 600 e årsmodell 2003 så kan ni väl skriva ett inlägg Ds.

Som på film…

Carola — Wed, 11 Jul 2012 22:29:29 +0000

Visa fullständigt album

Jag förvånas dagligen över att allt här i USA ser ut som man framställer det i filmer och på tv. Jag hade inbillat mig att bilden man visar av USA är liksom mera påhittad. Vart jag än vänder mig så får jag filmbilden bekräftad. Skolbussarna är exakt så gula som i “Forest Gump”. Virginia City är den vilda västern stad man sett på cowboyfilmerna. Postlådorna och brandposterna står vid varje hus och vägkorsning. Husbilarna är exakt så stora som i den där roliga filmen när en man far med sina svärföräldrar för att träffa hans föräldrar som är sexterapeuter första gången. Man är så patriotiska som i krigsfilmerna. Och ja! Verandorna är stora OCH man har en gungstol på dem. Det kan inte hjälpas att jag tänker på Stephen King och hans böcker om människor som äter ihjäl sig, städer som är tomma och öde med fanatiska innevånare som lurar bakom gardinerna eller mördande heta öknar. Vi passerade en stor skylt där det stod:”Girls don´t hitchake on the highway of tears. There´s a killer on the loose!” Vi ser dagligen bilder av “Missing people”. Vart tar de vägen? Vilka är förövarna i dessa stilla, religiösa, små städer vi passerar? Fantasin flödar och uppslagen till böcker och filmer är många…

Skrivet av en Carola som gärna skulle ha en talspelare i hjälmen så att alla tankar kunde bandas genast