Över gränsen till Honduras.
Igår hade vi en tuff dag. Även om vägarna i Panama, Costa Rica och Nicaragua varit helt ok så kan man bara hålla ca 75-80 km/h. I går körde vi 300km i sol och regn. Vi passerade tegelstensbrännerier som jag sett på tv, “Fairtrade” odlingar, pojkar som sålde en hel knippe ormar, och platsen där “The Hurricane Mitch” drog fram och ödelade allt i sin väg. I Nicaragua har jag sett en kvinna som körde mc och en kvinna som körde hästskrinda. Det är aktiviteter som annars verkar vara “paxade” av killar. Vi tog oss till Chinandega och försökte hitta ett hotell. Eftersom vi avvikit från Väg nr 1 är utbudet begränsat. Störst tillgång verkar det var på så kallade “Love hotels” eller “ Auto hotel” d v s muromgärdade små bås där man kan gömma sin bil efter att man köpt en kvinnokropp att förlusta sig med. Man betalar / timme. Ursäkta men jag/vi har så svårt att förstå vad det är för fel! Vi har ju stött på detta fenomen i hela världen och slutsatserna blir att stora delar av den manliga befolkningen har något allvarligt fel på sin högerhand eller helt enkelt inte vet hur de skall använda den likväl som att männen äger pengar som kvinnor behöver få tillgång till för att försörja barn. Efter att ha nödgats ta in på ett sådant hotel i Sydamerika känner vi alla avsmak när vi tänker på vaxduksinklädda sängar, toapapper och cigarrett på sängbordet. Nå, vi hittade en tant med ett “Fort Knox” liknande hotel som vi tog in på. Allt såg bra ut tills vi upptäckte att det inte fanns vatten i kranen eller toaletten, Harry hade möss i sängen och muslort över hela lakanen, ingen AC (+40c) bara fläkt och en jättespindel i handfatet. Behöver jag säga att vi hade en helvetesnatt. Dessutom återkom Harrys magproblem! Nå, vi kom iväg vid 7 tiden i morse i alla fall. Vi körde 70km till gränsövergången till Honduras. Vi prövade Harrys metod idag och lät en engelsktalande kille ta hand om allt pappersarbete. Vi sparade nog ingen tid och inga pengar men nu har vi prövat på det också. Nervöst är det att lämna alla sina handlingar i händerna på någon och jag skulle nog inte föredra det igen. 4 timmar tog det oss att komma igenom. Vi fortsatte på Hondurassidan och passerade pojkar som sålde kameleonter och en poliskontroll där en polis påstod att det var “problema” att det stod att min mc var “azul” då den var “negro”. Han skulle ha 10USD för det! ALDRIG! Jag vidhöll att den är blå, klev av cykeln, tog av mig hjälmen och visade att jag har mycket tid att spendera. Då gav han med sig och önskade lycklig resa. Jag blev mycket förnärmad! Mutor tycker jag inte om! Vi tog oss fram till staden Choluteca och tog in på “Hotel Camino Real”. Nu ligger vi här och har just överlevt det värsta 2 timmar långa åskväder vi varit med om. Harry har börjat ta sin medicin igen och vi hoppas på det bästa. I morgon är det meningen att vi skall ta oss över till El Salvador…i bästa fall….
Skönt att ni överlevde loppboet, lät inge vidare. Är stolt över dig Carola, att du sätter hårt mot de till synes hårda!! Lycka till med nästa gränsövergång!! Puss å Kram!! /Cia