“Inte ens döden kan skilja oss åt”
När vi reser så här känner jag stor samhörighet med “alltet”. Jag tänker ofta på Viktor Rydbergs “Tomten”, han som undrar vart släkten försvinner och var de nya kommer ifrån. Jag har kommit till en stillsam insikt om att döden nog känns som att köra mc i en tunnel av grönt lövverk. Alla ljud upphör och i slutet av det gröna ser jag havet som glittrar. Vackert! Stillsamt"! Kanske börjar livet så också…fast från andra hållet… 🙂
Min mamma och pappa tyckte mycket om att resa. När mamma gick bort, alldeles för tidigt, hade hon många resor kvar att göra. Hon tyckte om att gå långa promenader, skida långt eller dricka en likör i Greklands “sammetsnatt”. Pappa fortsatte att resa efter hennes död. Han var äventyrlig och det kom ofta fram att han gjort saker som “flyga skärm efter båt”´eller hyrt vindsurfingbräda. Han var entreprenören som jobbade stenhårt och sen reste bort och kopplade av. När vi är ute på äventyr så här har man många timmar för sig själv på motorcykeln. Tid att tänka, tid att stå ut med sig själv, tid att titta tillbaka. Jag ser ofta mammas blick i kvinnors vänliga, förstående, trygga ögon. Jag känner med glädje igen pappas entreprenörsanda i många påhittiga, serviceinriktade män jag möter. Mamma och pappa var nöjda med sina liv. De klagade aldrig och fullföljde sådant de planerat. De gjorde roliga och oväntade saker och tänkte positivt om sig själva och andra. Vädret var aldrig något hinder för “Det är ju alltid väder hur som helst”. Jag är tacksam över att jag fått med mig en positiv livssyn och en kärlek till allt levande. Jag är övertygad om att vi är ansvariga för de val vi gör och att vi envist kan välja det goda alternativet. Jag är tacksam över att jag har en familj som med liv och lust deltar i alla tokiga äventyr. När Harry och jag gifte oss för 20 år sedan gick det inte att få prästen att ändra sitt “ Tills döden skiljer er åt”. Faktum är att jag tror att “inte ens döden kan skilja oss åt” 🙂
Skrivet av en “djup” Carola.
