Arctic i solsken

Vi nådde vägens ände! Till på köpet den sista dagen på året som solen aldrig gick ner. Trots att busschauffören sade att det var förbud att bada, eftersom man sett isbjörn, lyckades jag och en kille till ta det efterlängtade doppet. Harry blev polare med en av långtradarchaufförerna och han hade många bra funderingar. Han frågade om vi i Sverige har uppmärksammat att det är färre norrsken numera. Faktiskt visst är det så att vi ser färre norrsken när vi tänker efter! Han frågade också om vi har isbjörn i Sverige. Det är första gången jag fått frågan och den faktiskt varit befogad. Här uppe finns ju isbjörnar så frågan är hur långt ner de finns. När vi vaknade i morse låg det en dimma över Deadhorse. När vi kommit ut ur “staden” blev det klarblå himmel och vi kunde se tundran i sin skönhet. Efter 100 km började vi se berg torna upp sig. När vi närmade oss Atikun Passet var regnet över oss igen. Vägarna var snorhala och leran djup men nu är vi ju vana 🙂 Fast vi bara varit en natt i Deadhorse/Prudhoe Bay kändes det vemodigt att lämna stället. Människorna var så trevliga och tillmötesgående utan prålighet eller baktankar. Vi betraktar nog alla tre äventyret att köra Dalton Highway och upplevelsen av att vara vid “världens ände” som en av höjdpunkterna på vår resa. När vi kört tillbaka de 800 km längs Dalton Highway siktar vi på att utforska andra delar av Alaska. Ännu behöver vi inte skynda till Anchorage 🙂

Skrivet av en Carola som har lera i ansiktet och håret, för att inte tala om hur kläderna ser ut 🙂

Ps! Ni minns kanske att jag skrivit att jag inte är någon “grusbuse”. Nu kallar han mig “grusmus” borde jag agera på något sätt ;-)  ? 

.

You may also like...

5 Responses

  1. Barbro o Nisse says:

    Hej och stort grattis till att ni nått resans nordligaste mål med så stor marginal!!! Fantastiskt att du fått bada i havet – en höjdare! Vi önskar att vi kunnat följa med som en linslus och fått delta i er upplevelse av resan. Det går inte av för hackor att följa med i reseberättelsen så här också. Carola – Du har en fantastisk berättarförmåga – många fler skulle få möjlighet att njuta av den. Spännande att få se var era vägar bär härefter. Kram från oss i Boksjön

  2. elisabeth håkan says:

    Tack igen för er superdagbok som vi läser varje dag! Jag vet Carola, du ska bli författare. Det känns som att man är med er hela tiden när vi läser det ni skriver. Jag förstår inte varför inte Harry och Herman badade… Kan det bero på att vattnet var för varmt eller?

    Allt bra här i Rosvik. Hoppas vi ses i höst!

    Kram från oss i Rosvik med Björn, Ellen och Hilma.

  3. Håkan says:

    Vad roligt att ni kom fram och tillbaka utan missöden. Njut nu av den sista tiden. När far ni hemåt?

  4. carola says:

    Vad roligt att ni gillar det jag skriver! Det var lätt den första månaden för då var ju Harry sjuk och Herman trött så de somnade kl 19. Jag hade gott om tid att författa. Nu får jag ofta tigga till mig datortid från Herman och skriva sent, sent. Dessutom skriver jag dagbok varje dag också. Det har jag gjort under alla resor. Vem vet, kanske går det att sammanställa någon gång. Det var just en bok (som Jessica gav oss) om en familj som reste med mc i Afrika som inspirerade oss i början. Biljetterna hem är bokade till 25 augusti. Måste ordna med transporten av motorcyklarna innan. Massor av kramar till er Godisar i Rosvik 🙂 Det ser ut på bilderna som att farmor ger er god mat i massor för ni har växt 🙂

  5. Cia says:

    Carola – tror att ‘grusmus’ ska tas som en mycket kärleksfull komplimang!! 🙂

Leave a Reply