Don’t forget to remember me…
…sade en person till mig för någon vecka sedan. Det var i en helt annan del av världen men den meningen har återkommit i mitt huvud otaliga gånger de senaste dagarna.
Vi är i Estland. Landet där EU bidragit till en, i det närmaste spikrak, väg hela vägen till Lettland. Landet där det kryllar av storkar. Där man pratar eesti, finska, ryska och engelska i en salig röra. Där funkisvillor och enorma trähus samsas.
När färjan anlagt hamnen körde vi en rekognoseringstur i Tallin och styrde därefter mot Pärnu. Raka vägen kan man säga, utan överdrift, eftersom det inte är en enda böj på 130km. (Ok! Just den här vägen var en avstickare:-) )
När namnet Pärnu nämns är det ofta i samband med lerbad och spahotell. Att det är en otroligt vacker stad med stora gröna parker, otaliga mysiga fik och pubar, en hysteriskt spännande arkitektur och ett rikt kulturliv (Avicii och Ingrossogänget är här i helgen för en megaspelning på den kilometerlånga beachen och en Andy Warhol utställning är i stan) är det inte så många som vet.
Pärnu känns som en perfekt kombination mellan Visby och Reykjavik. Det känns tryggt och trivsamt att röra sig här. Trafiken är lugn och trafikmärken tydliga. På stan samsas gammal och ung och musik spelas i varje gathörn. Vi överväldigas av känslan att något nytt är i vardande här. En skaparglädje och entreprenörsanda bubblar överallt. Det gamla ger plats för det nya. De andlöst vackra trähusen renoveras i skuggan av nybyggda hotellkomplex.
Det var så sent som augusti 1991 som Estland förklarades självständigt och den sovjetiska tiden upphörde. Historien är en ständigt närvarande del av det nya Estlands Pärnu “Don’t forget to remember me” samtidigt som framtiden ser ljus ut. Vi gläds åt utvecklingen och enas om att “Pärnu är HETT!”
