olmhagen.se

Nu kan vi med säkerhet säga att vi överlevt jul och nyår utan större bekymmer. Årets familjejulklapp blev en IPad som är lätt att få med i tankväskan vilken hoj man än väljer att resa med Visserligen behöver vi ha med laptopen också för uppdatering av GPS en men ändå. Min julklapp till Harry blev anmälan till Stockholm Marathon. Vi vill gärna ha gjort våra 10 Maror innan vi ger oss. Åtta är avklarade hittills. Våra kroppar har aldrig varit så osäkra kort som de är detta år så det är med spänning vi tar oss an utmaningen. Som vanligt är det nykterhet och sunt leverne som gäller fram till maran…och många mils skidåkning och löpning längs moddiga, mörka vägar. Helgen efter är det Touratech Adventure days i Säfsen som gäller där vi är inbjudna att berätta om våra äventyr. Efter midsommar bär det av till Alaska igen…

Visst är det tur att vi är så eniga när det gäller äventyr! Under en synnerligen trevlig middag spekulerade vi i olika tänkbara alternativ inför sommaren 2012. Det verkar som att trevliga middagar alltid triggar igång oss. Det visade sig att båda, på varsitt håll, hade funderat på att det känns för kort att köra från Anchorage till Seattle. När nu cyklarna befinner sig på denna avlägsna kontinent känns det lika bra att avsätta lite mera tid för att kunna köra lite längre och uppleva lite mera Det går inte att sända cyklarna till någon annan kontinent eftersom någon måste finnas på plats och sända iväg den och sen även på destinationen för att ta emot dem. Att “slå två flugor i en smäll” och göra New York Marathon var fel årstid. Att köra “Anchorage to New York the first mc-trip without children” går däremot alldeles utmärkt

Man kan inte påstå att livet handlar om motorcyklar just nu. Snarare om återhämtning och uppladdning inför kommande vinter och framtida utmaningar. Harry tillbringar sina timmar efter jobbet i det blivande “spaet” och jag haltar omkring med ett olyckligt vänsterben. Varmt och ljust kändes det när David på Touratech hörde av sig och ville ha oss som föreläsare på Adventure Days 2012 i Säfsen. Vi hinner precis mellan Stockholm Marathon och Alaska

Visa fullständigt album

Jag vill börja med att säga att vi känner oss oerhört lyckligt lottade som har fått möjligheten att göra ytterligare en “Once in a lifetime-resa”! När vi körde genom Afrika tänkte vi att det var RESAN. När vi gjorde Sydamerika tänkte vi det samma och nu vet vi inte vad vi skall tro. Tredje gången gillt eller… Nu när vi läser och ser filmer från andras mc-äventyrsresor förstår vi bättre hur “stor” våra resor varit. Många är de som är unga och starka, har följebilar och definitivt inget barn med sig Direkt när vi kom hem i augusti började vi jobba och plugga. Många var frågorna som ställdes om vårt äventyr. Inte minst under kvällen vi var inbjudna till “Two Wheels” för att berätta och visa bilder. Svar har inte alls varit enkelt att ge. Vår resa delades upp i så många delmål den här gången. Att överleva Centralamerika kändes som en bragd i sig. Otyggheten som det är att ständigt vara potentiell måltavla för maffia, alla döda djur och alla gigantiska sopberg är tärande och ger smolk i bägaren när man vill njuta av ländernas skönhet och vanliga människors vänlighet. Att Mexico var så stort hade vi inte kunnat förstå  innan vi väl var där. Våra förväntningar på USA och Canada var obefintliga och vi hade aldrig haft någon längtan efter att utforska dessa länder innan vi for. Många stora städer hann vi besöka och vi hade inte velat vara utan den upplevelsen. Herman hade kanske mest behållning av storstadsbesöken. När vi väl nådde så långt norrut som till British Columbia överväldigades vi av det fantastiska djurlivet och den storslagna naturen. Vi var “hemma”! Många av våra vänner tyckte att det var en onödigt lång omväg för att komma till kylig ödemark där det var långt mellan byar, bensin och affärer…men vi trivdes och höjdpunkten var att besegra den ökända “Dalton Highway”. Vi körde sammanlagt 19 300km och kände samma glädje varje dag vi packade på våra hojar och styrde mot nya mål. Känslan av att ha allt det nödvändiga med sig i bagaget, älskade vänner bredvid och äventyr i sikte är obetalbar. Och när i livet får man annars 8 timmars kontemplation varje dag?  Vi har nu varit hemma drygt en månad. Igår kväll kom vi fram till att det nu känns som att vi skulle kunna ge oss ut igen. Harry och jag då vill säga Nu kan vi förvisso kosta på oss att njuta av vetskapen att vi kommer att fara tillbaka till Alaska nästa sommar. Vi behöver inte göra några större efterforskningar, inga dyra “Carnet de passage” och inga som helst vaccinationer Tills dess njuter vi av vardagslivets äventyr med barn, barnbarn, jobb, motorcyklar, plockande och byggande hemma och naturligtvis våra älskade rottweilers och vår “gammkisse”. Livet är i sig ett äventyr värt att uppleva! Tack!

Visa fullständigt album

Som ni vet gillar jag överraskningar, speciellt när jag överraskar mig själv. I morse kom jag på att löpartävlingen Umemilen gick av stapeln just idag. Eftersom Oskar velat springa en tur runt Nydalasjön ringde jag honom. Han var nyvaken och försvarslös så jag frågade om han inte ville springa en tur runt sjön kl 12.25.  I det skedet lade jag fram att Umemilen går just runt sjön och att jag bjussar på anmälningsavgiften. Oskar brås på sin far och är väldigt flexibel så efter en lång suck sade han ja. Vi har haft en härlig solig dag med trevliga löparmänniskor som avslutades med ett avkopplande, hett bad i tunnan. Nu sitter Harry och jag och förbereder ett bildspel från “Panama to Alaska” resan som vi skall visa på “Open night” på Two Wheels nu på onsdag 14 september kl 19. Det är ett oerhört tidsödande och svårt arbete att välja ut rättvisande bilder bland alla 1000 foton. Fast…vem har sagt att det skall vara enkelt

Skrivet av en nöjd Carola som känner att det kommer att bli skönt att krypa ner under täcket snart.

Visa fullständigt album

Nu är det här äventyrets sista körsträcka körd! Sista färden gick till BMW handlaren i Anchorage där motorcyklar och diverse packning skall förvaras tills vi kommer igen nästa sommar. Som alltid känns det vemodigt fast ändå lite segervisst. Vi har gjort vad vi föresatt oss. Vi har jobbat som ett team för att lyckas. Vi har blivit mera och mera samspelta allt eftersom tiden gått. Herman som har varit hänvisad till oss dygnet runt i tre hela månader har klarat utmaningen med ära! Han är en riktigt kul typ och nu har vi kommit överens om att han aldrig skall flytta hemifrån Nästa sommar blir det bara Harry och jag som far iväg. På många sätt är det lättare att resa med en 5-åring än en 15-åring. Jag som har kört bakom Harry och Herman har kunnat se hur Herman växt allt eftersom. På slutet satt han som en gökunge bakom Harry Varken BMW´n eller XT´n kan klara både packning och en fullväxt unge och gladast över det är nog Herman. Han har faktiskt åkt bakpå jorden runt 1½ varv så lite less kan han ju få vara. Han har dock ALDRIG gnällt eller klagat när det varit dags att åka iväg! Hans krav på livet är inte överdrivet stora. Han tycker att det skall bli skönt att dricka kallt, gott vatten ur kranen och att få en rullpizza på torget när han kommer hem. Harry tycker att det skall bli skönt att komma hem och koka sitt eget kaffe och ta tag i och slutföra sådant som är påbörjat. Själv längtar jag efter tystnaden och att få vara själv utan att hela tiden vara omgiven av andra. I dag, den sista dagen i Alaska/Anchorage, har vi varit på shoppingrunda. Harry har ekiperat sin inför långa promenader med hundarna och jag har köpt papper och penna som man kan skriva med i fukt och ett tätt fodral till. Under alla resor skriver jag nämligen dagbok. Den brukar jag förvara i en plastpåse eftersom erfarenheten lärt mig att ALLT blir blött när man reser med mc. Vi tog bussen ut till aircargo terminalen och hämtade mina Haglöfsbyxor som den trevlige killen på campingen i Homer sänt med flyg till Anchorage. Tänk att det finns människor som gör lite mer än vad som förväntas av dem. Visst är det så vi alla vill bli bemötta Det är roligt att åka buss för då träffar man så många vanliga människor/eskimåer som gärna delar med sig av sina liv. I kväll, när allt är packat och klart, skall vi gå till en mexikansk restaurang och äta “quesadilla med spenatfyllning och ris med pico de gallo”. Vi skall sitta ner tillsammans och sammanfatta våra upplevelser under dessa tre månader. Jag är säker på att det blir en hel del skratt och en hel del tårar…för sådant är ju livet

Skrivet av en Carola som förbereder sig på att avsluta ett äventyr till förmån för andra äventyr som vardagen hemma i Sverige kommer att erbjuda.

Ps! Ett stort tack till alla er som på ett eller annat sätt har följt med på vårt äventyr genom facebook eller/och på hemsidan/bloggen. Era uppmuntrande och “peppande” kommentarer har betytt mycket väldigt mycket för oss! Jag kommer, som efter tidigare äventyr, att göra en sammanfattning när vi “landat” i Stöcke och hunnit smälta intrycken lite. Sen fortsätter jag min vana trogen att skriva om sådant som intresserar oss nämligen: motorcyklar, resor och träning. Ds.

Visa fullständigt album

…inför nästa års äventyr måste ju allt vara i gott skick För nu är beslutet definitivt! Vi tar inte hem motorcyklarna till Sverige utan magasinerar dem, och diverse utrustning, här i Anchorage på BMW affären till nästa sommar. Då har vi hela vintern på oss att planera för en liten roadtrip till något ställe därifrån det är billigare att transportera hem dem. Herman gläder sig storeligen åt att hans uppdrag “på bönpallen” är slutfört. Nu kan han bara softa runt på sitt favorithostel, se på film och äta nudlar. Efter att Harry vilat lite var det bara att packa upp vårt dyblöta tält för torkning och rengöring. Det luktade ladugård! Sen var det köksattiraljernas tur. Titankastrullerna var kolsvarta eftersom multifuelen envisats med att “vara lite gles” sista tiden. Det blir till att ta med ett reparationsset till sommaren. Jag passar på att glädas lite åt min nyinköpta lilla reseslickepott och inser att jag kommer att sakna alla mina livsviktiga saker tills vi återses igen. “Titan” är en kvinnas bästa vän! Mc kläderna och sovsäckarna som skall lämnas kvar måste tvättas och torkas ordentligt för att inte hinna mögla. Det sista vi tar tag i är motorcyklarna. Service är definitivt ett måste i det här läget! Harrys BMW är mest nödig. Blinkers är hoptejpade med ducktape (det är hans handskar också), väskhållaren hopknuten med spännband, kedjesträckaren borttappad och kedjan i ett katastrofalt slut skick, liksom bakdäcket. Min Yamaha har ökat sin oljeförbrukning ordentligt och kedjan hade, lämpligt nog, gjort sitt när vi körde in i Anchorage. Mellan varven hinner vi ta springturer längs “ship creek” och titta på flugfiskarna som står där. I går gick det ett marathon här! Även om vi vetat om det hade vi inte kunnat springa men det kändes ändå i hjärterötterna (eller kanske var det i fötterna). Vi träffade en fantastisk man som var 71 år och hade sprungit över 200 marathon! Han bjöd hem oss till Texas I dag har vi varit ute och inhandlat de viktigaste souvenirerna “pint jars”. Hur jag skall få hem alla 12 är ännu en gåta

Skrivet av en Carola som mentalt börjar förbereda sig för en återkomst till mera vardagliga äventyr hemma i Sverige

Ps! Gråter mig igenom Jack Londons “Skriet från vildmarken” och har köpt en “MAD” som kompensation Ds

Visa fullständigt album

Nu har vi hittat vårt paradis…igen Efter några fina dagar i Seward med diverse övningar som krävt kroppsrörelse körde vi till “Hope”. “Hope” är den stad som fanns först på Kenaihalvön. Här består “mainstreet” av “Seaview Café och Bar”, ett litet kommunhus och offentlig toa. Vi slog upp tältet 10 meter framför baren. Även om det regnade kändes det som ett bra beslut eftersom vi ville delta vid den lokala pubaftonen. Cafe’t serverade världens godaste “Fish chowder” och stämningen var skööön! Äntligen fick jag ta fram min fiskelina+krok som jag haft med under alla våra resor uti-fall-att. Vi agnade med russin och gick ner till “creeken” där alla andra glada laxar höll till. På stranden hittade jag en fiskefluga med en torva av lina. Den såg god ut så vi slängde ut den i strömmen. På mindre än 2 minuter hade vi fått napp. Så fortsatte detta lycksaliga fiskafänge. Eftersom Herman inte hade någon fluga, eller lintorva, ställde han sig att fånga lax för hand. Det gick lika bra och inom kort hade han lyft in två fina fiskar! Bör tilläggas att inga djur skadats under vår resa ännu Nöjda och upplyfta gick vi tillbaka till Cafe’t och åt middag för att därefter flytta över till puben. Det visade sig vara öppen scen. Harry som varit så abstinent fick möjlighet att både spela bas, gitarr och sjunga. Höjdaren var när han körde en upphottad version av “Vem kan segla förutan vind”. Jag fick höra sådant som “awesome” och “your husband is great”. Jovars, det är han

Skrivet av en mätt Carola som besökt, och berörts av, Hopes museum, ätit ännu en god tallrik “fish chowder” och som ser fram emot ännu en lyckad kväll.

Ps! Bäst av allt var ändå Hermans kommentar: “Han sover ändå med oss i tältet…och närmast mig!”

Visa fullständigt album

Här är gudagott att vara! Speciellt om man är draghund och gillar att tävla Eftersom vi väntar på mina Haglöfsbyxor som skall komma med flyg till Seward kan vi bara ta dagen som den kommer. Vi flyttar runt lite här och där. Just nu bor vi för 10USD/natt på municipala campingen nere vid havet. Vi har höga berg med glaciärer framför och bakom oss. I går gick vi runt i affärer och tittade på alla saker som det stod “Alaska” på och drack kaffe. Skönt med riktig kaffe när man druckit pulverkaffe länge. Vi konstaterade att det var uteslutet att utöva “Horsebackriding” eftersom det kostade 95USD/person! Likaså var det uteslutet att gå på “SeaWorld” eftersom det kostade 20USD/person. Synd att allt kostar så mycket pengar! Vi är överens om att det måste vara folk som flyger hit som kan kosta på sig sådana extravaganser. Vi som lägger pengarna på “transporten” får vackert stå på utsidan och smygtitta in Något som inte kostade ett enda öre var löpturen som Harry och jag gjorde. Den första för Harry sen han skadade foten. Det känns jättekul att vi äntligen kan löpa tillsammans igen. Det känns alltid lika tråkigt att fara iväg själv när man vet att den andre skulle vilja följa. Man får nästan smyga lite och inte verka för glad när man kommer hem. Den fantastiska turen upp på “Mt Marathon” idag kostade inte heller ett enda öre. Harry fick vända om för foten ville inte gå uppför men Herman och jag tog oss de 921 m.ö.h upp. Bra va! Vi var mycket nöjda när vi väl kom tillbaka till tältet efter 4 timmar. Herman njöt stort av sin utlovade macka på Subway efter väl utförd strapats.

Skrivet av en Carola vars fötter har sett bättre dagar. De är åtminstone rena och fina efter att jag tvättat dem i handfatet på hotellet när vi gick förbi

Ps! Genast när Harry inte har nog med utmaning börjar han lägga ner cykeln i korsningarna. Jag vet inte vad jag skall hitta på så att han håller focus Ds.  

Visa fullständigt album

Vi gick igenom varje möjlighet att transportera motorcyklarna till Sverige, eller åtminstone till Europa, och det visade sig vara så dyrt att vi kunnat köpa ett mindre hus i Vindeln för pengarna! Vi gav upp hoppet! När man inte vet vad man skall göra skall man inte göra något alls. Alltså satt vi på hostelet och åt nudlar och gick på stan och åt glass. Helt plötsligt började vi undersöka de förslag som vi ratat i första skedet. Att magasinera motorcyklarna i Anchorage för att komma tillbaka nästa år kanske inte var en så dum idé ändå. För pengarna som det skulle kosta att transportera dem till Seattle kan vi köra långt och till i nästa sommar hinner vi ta reda på varifrån det är billigast att få hem dem. På tre veckor hinner vi långt och då hinner vi ändå vara i Lepplax/Finland ett par veckor. Tur att vi är flexibla! Snabbt hade vi klurat vi ut att BMW erbjuder billigaste magasineringen och att vi dessutom får vara på deras gård och göra service innan. Cyklarna måste rengöras och oljebyte måste göras. Dessutom måste åtminstone en av cyklarna ha nytt bakdäck igen, jag säger inte vilken Vi får också lämna tält, och annat smått och gott här. När allt detta kändes ok kunde vi ge oss ut på nya äventyr. Kenaihalvön hade vi kvar att utforska. Det visade sig att Homer var ett toppenställe där vi tog oss ut med båt för att sedan “hika” upp till en glaciärsjö. En vacker och oförglömlig tur. Efter ett par dag i “radioskugga” körde vi idag till Seward. Också en vacker hamnstad med glaciärer och möjligheter till massor av uteliv. När vi väl packade upp insåg jag att mina enda par byxor, mina älskade haglöfs, var kvar i Homer! Då gav jag upp hoppet igen! Inom en timme hade den vänliga receptionisten hjälpt mig att kolla upp att byxorna fanns kvar och lyckats ordna så att byxorna kommer att “FedExas” till Seward med flyg I dag har vi glatt oss åt att våra kära vänner Kajsa och Anette har gjort sitt första marathon, ett fjällmarathon dessutom, och att Jessica fyller år GRATTIS allihopa!

Skrivet av en, just nu, ganska nöjd Carola som tyckte att det var läskigt när Harry fick låna en pistol av en man i “Soldatna”.

Ps! Vet ni vad skillnaden mellan svartbjörnbajs och grizzlybajs är? Jo, svartbjörnbajs är fullt med bär och blad medan grizzlybajs luktar tårgas och är fullt av björnbjällror . Man skall alltid bära med sig en liten kniv här ifall man skulle stöta på en grizzlybjörn! Med en liten kniv kan man inte skada en björn men man kan hugga sin kompanjon i benet så att han inte kan springa Harry är för övrigt den enda jag vet som varit nära att bli påbajsad av en vithövdad örn Ds.