En ödmjuk titt i backspegeln…

Jag vill börja med att säga att vi känner oss oerhört lyckligt lottade som har fått möjligheten att göra ytterligare en “Once in a lifetime-resa”! När vi körde genom Afrika tänkte vi att det var RESAN. När vi gjorde Sydamerika tänkte vi det samma och nu vet vi inte vad vi skall tro. Tredje gången gillt eller… Nu när vi läser och ser filmer från andras mc-äventyrsresor förstår vi bättre hur “stor” våra resor varit. Många är de som är unga och starka, har följebilar och definitivt inget barn med sig 🙂 Direkt när vi kom hem i augusti började vi jobba och plugga. Många var frågorna som ställdes om vårt äventyr. Inte minst under kvällen vi var inbjudna till “Two Wheels” för att berätta och visa bilder. Svar har inte alls varit enkelt att ge. Vår resa delades upp i så många delmål den här gången. Att överleva Centralamerika kändes som en bragd i sig. Otyggheten som det är att ständigt vara potentiell måltavla för maffia, alla döda djur och alla gigantiska sopberg är tärande och ger smolk i bägaren när man vill njuta av ländernas skönhet och vanliga människors vänlighet. Att Mexico var så stort hade vi inte kunnat förstå  innan vi väl var där. Våra förväntningar på USA och Canada var obefintliga och vi hade aldrig haft någon längtan efter att utforska dessa länder innan vi for. Många stora städer hann vi besöka och vi hade inte velat vara utan den upplevelsen. Herman hade kanske mest behållning av storstadsbesöken. När vi väl nådde så långt norrut som till British Columbia överväldigades vi av det fantastiska djurlivet och den storslagna naturen. Vi var “hemma”! Många av våra vänner tyckte att det var en onödigt lång omväg för att komma till kylig ödemark där det var långt mellan byar, bensin och affärer…men vi trivdes och höjdpunkten var att besegra den ökända “Dalton Highway”. Vi körde sammanlagt 19 300km och kände samma glädje varje dag vi packade på våra hojar och styrde mot nya mål. Känslan av att ha allt det nödvändiga med sig i bagaget, älskade vänner bredvid och äventyr i sikte är obetalbar. Och när i livet får man annars 8 timmars kontemplation varje dag?  Vi har nu varit hemma drygt en månad. Igår kväll kom vi fram till att det nu känns som att vi skulle kunna ge oss ut igen. Harry och jag då vill säga 🙂 Nu kan vi förvisso kosta på oss att njuta av vetskapen att vi kommer att fara tillbaka till Alaska nästa sommar. Vi behöver inte göra några större efterforskningar, inga dyra “Carnet de passage” och inga som helst vaccinationer 🙂 Tills dess njuter vi av vardagslivets äventyr med barn, barnbarn, jobb, motorcyklar, plockande och byggande hemma och naturligtvis våra älskade rottweilers och vår “gammkisse”. Livet är i sig ett äventyr värt att uppleva! Tack!

.

You may also like...

3 Responses

  1. Tobias Hendrix says:

    Tjabba! Nu är det så att det var urminnes tider jag träffade Harry! Harry som gav mig en rejäl hästspark att ta sig an Hendrix och lira gitarr i övrigt. Lite konstigt att jag hade Pelle Hjelmér som musiklärare men har haft större nytta av Harry… Nu vet jag inte om det är frugan eller herr jazz som läser detta först, men då kan jag bara skriva direkt till HARRY! JO!… Vad gör du nu för tiden? Sedan min tid på ersäng har jag utvecklats i fingerspel och finslipar på det än. För övrigt så går jag svetsutbildningen på lernia i holmsund, och jag har aldrig trivts så bra på någon annan skola och det är det bästa val jag någonsin har tagit. Finns så mycket att prata om förutom hendrix-träsket. Om du vill så kan du höra av dig om tid finns! 070-5712786. Med vänliga hälsningar Tobias Wikström, Ersängskolan 2003-2006

  2. Anneli says:

    Kära Ni!

    Jag är imponerad och överväldigad över allt ni hunnit med under era resor. Underbart att hälsan varit OK och att ni fixat det. Ni är lika stora överlevare som vem som helst av oss mindre företagsamma.
    Vet att du Carola fyller år i november. Grattis!
    Själv åker jag till Berlin och där har jag mitt andra hem. Har blivit bra på tyskan och har vänner där. Annars är allt lugnt här på landet…
    Kram till Harry, min gamla kommunist.
    Och du Carola, du är en hjälte!
    Kram Anneli

  3. Carola says:

    Hej Anneli Vännen! Läste din krönika i veckan och klippte ut den. Tänkte ringa och säga att den var så bra! Så klockren! Vi gläder oss åt att du hittat “din pärla i världen” som du kan återvända till. Vet du, det är när vi reser som vi hinner reflektera över livet och intigheten. I vardagen har vi fullt upp med krävande jobb och familj där det är nödvändigt att “finnas till hands”. Alla behöver hitta sina “andhål” 🙂

Leave a Reply